När ska vi inse att nationalstaten faktiskt inte kan lösa klimatkrisen? Utsläppen bryr sig inte om nationella gränser. Vi som kyrka borde ha förutsättningar att lyfta blicken till en global nivå, anser Hans Leander och Petter Ölmunger.
Den senaste rapporten från FN:s klimatpanel visar att läget är allvarligare än vi tidigare trott. Kyrkans Tidning publicerar därför klokt nog flera artiklar om kyrkornas arbete för en hållbar utveckling och vill därmed bidra till hopp.
Henrik Grape berättar där att Svenska kyrkan driver på för en omställning från fossila till förnyelsebara energikällor. Han lyfter också fram individens ansvar och i en tipsruta anges sju förslag för att leva mer klimatsmart. Han menar att det krävs en ”stor omställning av våra vanor”. Här antyds en politisk vision, om än mycket vag: Ett samhälle där konsumtion inte är vår livsmening.
Det sägs inte rakt ut, men nationalstaten tycks vara den givna utgångspunkten i detta arbete (förutom individen). Det är den som ska införa ekonomiska styrmedel för att stimulera en omställning. Varför är det så? När ska vi inse att nationalstaten faktiskt inte kan lösa klimatkrisen? Utsläppen bryr sig inte om nationella gränser. Vi som kyrka borde ha förutsättningar att lyfta blicken till en global nivå.
Klimatets globala karaktär ställer oss som mänsklighet inför ett gemensamt problem. Vi, hela mänskligheten, måste hjälpas åt. För detta behövs politiska institutioner och ordningar som både är effektiva och legitima.
Det finns all anledning att vara tacksamma över FN-systemet. Samtidigt kan vi inte blunda för de brister som finns. Parisavtalet grundas på frivillighet, vilket utnyttjas av Trump och nu ser det ut som att även Brasilien kan slå in på samma bana. En mer demokratisk och effektiv global ordning är både önskvärd och möjlig. Men vad behöver göras? Vi menar att målet inte bör vara något mindre än ett världsparlament.
En global demokrati utgör en stark positiv målbild, inte bara för klimatarbetet. Den möjliggör också nya sätt att skapa fred och säkerhet, social rättvisa och stabil ekonomi. Som visas i boken A World Parliament (2018) är ett världsparlament inte bara motiverat utifrån demokratins grundläggande princip om alla människors lika värde. Det är även helt nödvändigt för att hantera globala problem. Hur ska vi kunna hantera klimatkrisen utan stöd av global lagstiftning?
Men ett världsparlament skapas inte över en natt. Ett första steg är att följa uppmaningen från Europaparlamentet och upprätta en parlamentarisk församling inom FN (UNPA). Den kan upprättas inom ramen för FN-stadgan och utan möjlighet för stormakterna att blockera.
I Sverige har vi nyligen haft val till kommun, landsting och riksdag; i juni nästa år till Europaparlamentet. När ska vi även få vara med och välja ett parlament på global nivå? Det handlar inte bara om en demokratisk rättighet, utan även om identitet. Förutom att höra hemma i en kommun, en nation och en region (Europa) tillhör vi också planeten jorden. Insikten att vi alla lever under samma himmel är fysisk och andlig på samma gång.
Det behövs politiskt ledarskap i klimatfrågan. Vi tror kyrkan med sin moralisk tyngd kan vara med och driva på för en ordning som betraktar alla människor som världsmedborgare, vara med och driva fram det nya FN-system som krävs för att klimathotet på riktigt ska kunna stävjas. Den stora omställning av våra vanor, som Grape helt riktigt efterlyser, blir då understödd av en global politisk styrning.
Vare sig vi gillar det eller ej så lever vi alla under samma himmel. Och vi måste oundvikligen också alla ta hand om denna jord tillsammans. För att kunna göra det behövs verktyg för globalt beslutsfattande. Låt oss inse detta och möta denna verklighet med glädje och frimodighet.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR