Det måste vara hemskt att vara trogen arbetare i vingården när nu världens vrede rullar in mot den katolska kyrkan likt en tsunamivåg. Pedofilskandalen är så omfattande och upprördheten så stark att även alla goda katoliker kämpar för sin överlevnad. I det läget är det inte förvånande att fromma lekmän luftar sin bitterhet över ”katolikhatet”. En talesman för Vatikanen påstår till och med att det vi nu bevittnar är en noga planlagd attack för att krossa den katolska kyrkan. Ett sätt att ge igen för dem som inte gillar dess syn på moralfrågor och sexualitet.

Det är mänskligt att bli arg när man får kritik. Men alla försök att flytta fokus från de övergrepp som gjorts är osmakliga. Dess-utom är den stora vredesvågen inte bara ett tecken på att en del ogillar den katolska kyrkan. Den är också ett symtom på motsatsen. Människor tror mycket gott om kyrkan, både den katolska och de protestantiska. Kyrkan ska i alla lägen stå för solidaritet med de svaga. När förväntan är hög blir besvikelsen bitter.

Mot den bakgrunden blir det allt svårare för Svenska kyrkan att vara tyst i denna fråga. Det handlar om barn som blivit misshandlade och sexuellt utnyttjade av präster i en systerkyrka. Det handlar om åratal av systematiskt mörkläggande och skyddande av brottslingar. Om sådana förskräckligheter pågår i familjen, är det då möjligt att tiga?
Svenska kyrkan kan bli misstänkt för att ha större medkänsla med sina kolleger i den katolska kyrkan än med dess offer. Därför behöver Svenska kyrkan markera hur allvarligt läget är.

Kräv att Vatikanen går till botten med den egna kyrkosynen. Biskopar har låtit bli att stoppa pedofila präster för att inte riskera kyrkans rykte. Hur helig kan kyrkan hållas innan den blir en avgud? Biskop Anders Arborelius säger att alla förövare ska identifieras och ställas till svars. Men påvens uttalanden övertygar fortfarande inte. Alla biskopar som skyddat pedofiler måste gå.
Kräv också att man på allvar skärskådar sin syn på sexualitet. Kondomförbudet har skapat enormt lidande därför att den katolska kyrkan inte kan glädja sig åt ett samlag som enbart handlar om njutning. Och vad säger att en gift präst inte kan tjäna Gud lika bra som en präst som lever i celibat? Om det obligatoriska celibatet har bidragit till pedofilskandalen, måste det omprövas. Principer får inte vara viktigare än människor.
Svenska kyrkan är inte utan egen synd. Även svenskkyrkliga konfirmander har blivit utsatta för tafsande präster. Kvinnor som sökt själavård har blivit utnyttjade. De gånger prästerna straffats för milt, har folkets vrede inte låtit vänta på sig. Det är ändå inget skäl att tiga nu.

Allt måste göras för att nå fram till sanningen om både de övergrepp som gjorts och de strukturer som gjort dem möjliga. Det är det bästa sättet att visa sitt engagemang för både de utsatta och för en kyrka som blöder.

Brita Häll

Rekyl 1: Svenska kyrkan ett levande bevis på att gifta präster fungerar

BRA: Jag tycker att den romersk katolske biskopen Anders Arborelius är bra. Han har tydligt ställt sig på offrens sida i konfrontationen med pedofili och sexövergrepp i den romersk katolska kyrkan. Han har offentligen bett offer om att anmäla sina erfarenheter. Han har inte försökt dölja prästers övergrepp. Han har tydligt framfört att övergreppen har konsekvenser för förövarna.

BÄTTRE: Jag tycker att den romersk katolska kyrkans ledning, läs påven, kunde ha gjort bättre ifrån sig med att hävda att kyrkans integritet aldrig kan skyddas till priset av barns integritet. Tendensen att tysta ned skandaler, övergrepp, och maktmiss­bruk med hänvisning till att så är bäst för kyrkan borde rensas ut rejält. Det som är bra för kyrkan måste vara bra för barnen, annars är någonting grundläggande fel. Övergrepp kan endast upphöra om en kyrka har en levande intern självkritik. Låt avgå! Det är ingen rättighet att vara präst eller biskop.

BÄST: Bäst blir den ekumeniska dialogen om vi inte bara påtalar vad som är dåligt i vår egna och varandras kyrkor utan också visar på vad vi har för gåvor till varandra. Svenska kyrkan kan med sin erfarenhet av gifta och ogifta präster, med sin nu fleråriga erfarenhet av präster som lever i samkönade partnerskap och äktenskap, med sin erfarenhet av prästers familjeliv, visa på hur klyftan i förtroende kan minska mellan kyrkfolk och präster på ett övervägande hälsosamt sätt.  Brev behöver inte vara till skada, men liv är bäst.

Anna Karin Hammar

Rekyl 2: Katolsk kyrkosyn är inte problemet

Katolska kyrkan gör nu en Via Dolorosa genom världens medier. Avskyn över de begångna brotten är enorm och medlidandet med de utsatta lika stort, men den är också gemensam för människor i och utanför den katolska kyrkan.

Vistades förra veckan i ett katolskt kloster. Predikanten i söndagsmässan lämnade helt bibeltexten och talade i sin bedrövelse över det som skett. Samt gav konkreta råd och uppmaningar till församlingen. Påv­en uttalar sig offentligt och träffar offren.
Den genomlysning som KT efterlyser är absolut ofrånkomlig. Den måste ske på alla nivåer i kyrkan. Då kommer celibatet, synen på sexualitet etc att granskas. Men det är inte säkert att denna genomlysning kommer att sopa bort sådant som KT och svenska medier inte är överens med Rom om. Att avståndstagande från element i katolska kyrkans liv felaktigt smyger sig in i debatten framgår också av KT:s ledare.

KT frågar sig om inte en gift präst kan tjäna Gud lika bra som en som lever i celibat. Men det är inte vad det handlar om. Det handlar däremot om celibatet ökar risken för pedofila övergrepp - vilket faktiskt inget tyder på – eller vilka andra komponenter som är riskfaktorer. Låt den frågan utredas. Och blanda inte ihop grundläggande katolsk kyrkosyn med det som nu sker. Däremot är det för både katolska och svenska kyrkan livsviktigt att förse sig med präster mogna sin uppgift.

Må katolska kyrkan genomgå sitt stålbad. Men måtte alla kristna i sann ekumenisk anda längta efter en påskens friska luft i katolska kyrkan när reningen är genomförd.

Bo Brander

Rekyl 3: Biskoparna behöver förklara sig

Att utnyttja barn sexuellt är ett brott mot de mänskliga rättigheterna. Om detta råder det ingen tveksamhet. Men hur långt går man för att skapa rättvisa och ställa dem till svars som är involverade i händelserna?
Att åtala de misstänkta förövarna är självklart. Men vad bör göras med andra runtomkring? De som har vetat men tigit eller undanröjt bevis? De som har sett men inte förstått?

Somliga vill ta i med hårdhandskarna och väcka åtal mot påven Benedictus XVI för brott mot mänskliga rättigheter. Richard Dawkins och Christopher Hitchens, de kända ateisterna, arbetar för att skapa opinion för ett åtal inför påvens besök i England i september. ”Detta är en man vars första instinkt är att skydda präster med byxorna nere och döma offren till tystnad”, säger Dawkins.

De avser att använda samma juridiska grunder som mot Augusto Pinochet vid hans Englandsbesök 1998. Det är lätt att misstänka att Dawkins och Hitchens drivs av andra intressen än att skipa rättvisa för de drabbade: att ge dödsstöten åt en kyrka som blöder.
Risken med att tala generellt om strukturellt våld och pedofili är att man ger bränsle åt hetsande opinioner som mer vill skada kyrkan än skipa rättvisa. Därför måste varje historia prövas individuellt. Kyrkans Tidning anser att ”alla biskopar” som skyddat pedofiler måste gå. Den uppfattningen delar jag inte. Däremot bör biskoparna offentligt förklara sig. Annars finns risken att offren inte får reda på hur biskoparna tänkte i de fall som rör just dem. Kunskap är nödvändig för offrens frigörelse från känslor av skam och hämnd.

Susanne Wigorts Yngvesson