Svenska kyrkan måste hantera sitt rasistiska arv

Om jag bara får vara mig själv, skrev Anne Frank i sin dagbok den 11 april 1944. Mindre än ett år senare skulle hon vara död, mördad i koncentrationslägret Bergen-Belsen. Hennes ord och önskan rör vid något grundläggande i oss.

Anne Frank förnekades att vara sig själv. Hon flydde från Tyskland till Holland 1942 och höll sig gömd i två år. Endast hennes far överlevde Förintelsen. Anne Frank dog i koncentrationslägret Bergen-Belsen i mars 1945, strax före krigsslutet.

Det går en röd tråd från Anne Frank till de människor som vår tid inte vill veta av. Vår tid; en samtid som inte längre stolt kan bära namnet Människa eller för den delen kallas en europeisk civilisation. För inte kan det väl anses vara civiliserat att stänga ute människor som på grund av krig har fördrivits från sina länder och lever som flyktingar?

Den europeiska civilisationen har prövats och inte klarat provet. Välfärdssamhället visade sig vara egoismens och rädslans högborg.

Anne Frank mördades på grund av den extrema normaliseringsprocess som skedde av antisemitiskt tankegods. En antisemitism som ju inte på något sätt var något nytt under solen. Den har djupa historiska och teologiska rötter och det antijudiska har funnits med som en skugga i den kristna traditionen.

Nu, när det är reformationsår, måste kyrkan också hitta vägar att ta sig fram genom det specifika mörka reformatoriska arv som stavas antisemitism. Som lutheraner har vi ett ansvar för det. Eller: vill vi helst bara glömma, se bort eller dölja?

När reformatorn Martin Luther uppmärksammas under detta år på olika sätt, finns det säkert en och annan som också vill veta mer om honom. Journalister börjar skriva. Skolklasser börjar kanske söka information. Anställda inom Svenska kyrkan vill läsa på. Kyrkomusikern vill sjunga psalmer av Luther och då är det kanske några som sitter i kyrkbänken och försöker sjunga med, som vill veta mer.

Den de då möter är en mångfacetterad man med starka antijudiska föreställningar och åsikter. Den som inte är beredd på detta kan chockas.

Martin Luther uppmanade vid den tid han var verksam att synagogor och judiska skolor skulle brännas och att judar skulle sättas i tvångsarbete. Allt av värde skulle beslagtas och det enda som skulle få behållas var det mest livsnödvändiga, till exempel en spade för att kunna arbeta. ”Vi begår fel om vi inte slaktar dem”, skrev han.

Hans hårda antijudiska uttalanden hade ett direkt inflytande på nationalsocialisterna i Hitlers Tyskland. Adolf Hitler hyllade reformatorn Martin Luthers antisemitism i sin bok” Mein Kampf” som det tyska folkets hjälte.

Martin Luther var en bildad man. En akademiker och en intellektuell begåvning. Ändå uppmanade han till denna svåra förföljelse av judar när de inte konverterade till kristendomen. Detta utnyttjade sedan Hitler för att legitimera hatet mot judar och i sin extrem bygga gaskammare. Datumet för Luthers födelsedag, den 10 november, blev i Tyskland år 1938 en dag då Tysklands synagogor brändes.

Det reformatoriska arvet lär oss för det första att bildning och intellektuell begåvning inte är någon garanti mot rasism. Även den med kunskap och hög bildning kan börja fiska i grumligt vatten. Idag ser vi samhällsdebattörer och politiker som vill ta hårdare tag mot dem som redan lever i utsatthet.

Vi har nyss gått igenom den så kallade ”godhetsdebatten” där godhet har framställts som lika med dumhet och blåögdhet. Debattörer väljer att skilja på godhet och banal godhet och rent generellt ser sig stå för det som är rätt baserat på förnuft, konsekvens och rationalitet.

Den banala godheten är den som styrs av känslor och vill ge till den som tigger utan att först göra en långsiktig konsekvensanalys.

Men att ge till den som sträcker fram sin kopp; en sådan handling kan mycket väl bygga på objektiva fakta om hur romerna har det i sina hemländer och konsekvensanalysen, det rationella, blir då att det är viktigt att ge eftersom människor befinner sig i nöd och förmodligen måste vänta långt in i framtiden på att deras rättigheter ska tillvaratas.

Även den med kunskap och akademiska meriter borde väl känna sin egen hunger och törst och veta att den behöver stillas just nu och inte i morgon. En sådan brist på empati är skrämmande och slirar in i rasistiska hjulspår: de är inte som vi, de är annorlunda.

Den som väljer att ge kan också mycket väl förstå att andra insatser behövs också. Den som är snäll behöver väl inte, för allt i världen, per automatik vara dum?!

Det andra det mörka reformatoriska arvet lär kyrkan idag, är att våga ta ställning och inte vara rädd för att bli kallad politisk. En kyrka som lever med en historiskt antijudisk tradition och teologi kan bara inte vara tyst oavsett om den ena eller andra börjar kritisera till exempel Juluppropet eller tala om utträde.

Svenska kyrkan lever med ett ansvar för det förflutna och oavsett hur många eller vem som vill få kyrkan att framstå som flummig och allmänt idiotisk, går det inte att backa. Här har också ärkebiskopen och Sveriges kristna råd varit föredömliga.

Just nu ser vi en tid som snurrar allt fortare i en slags ”djävulsdans”. En dans som t.ex. lett till en normalisering av stängda gränser, krav på murar, ett förakt för det ”politiskt korrekta” och rättegång i domstol om du väljer att hjälpa en syrisk pojke till Sverige. Normaliseringen släcker sakta men säkert ner det mänskliga samvetet och möjliggör en instängd och inkrökt människa.

Min önskan är att Svenska kyrkan under detta reformationsår hittar vägar att hantera sitt rasistiska arv och symboliskt kasta det över bord. Varje församling eller kyrka kan kanske finna en rit för detta?

Varje tid måste ta avstånd för att vara trovärdig. Vi behöver inte ”dissa” Martin Luther för det. Han visar oss vad det kan leda till att vara människa när rädsla, fördomar, besvikelse och jakten på syndabockar tar överhanden. Av detta har vi mycket att lära.

Helena Myrstener
Präst Limhamns kyrka, Limhamns församling