Det är glädjande att vi i våra tidningar numera regelbundet kan läsa om de olika religionernas högtider. Flera journalister har nyligen intervjuat muslimer som berättar om fastemånaden ramadan; likaså uppmanas judar att beskriva hur jom kippur, den stora försoningsdagen, firas. Denna den viktigaste dagen i den judiska kalendern inföll i år den 22 september. Än fler judar än vanligt samlas under denna helg i synagogor världen över för att rannsaka vad de har tänkt, sagt och gjort. Det liturgiska årets oomtvistliga höjdpunkt är sången Kol nidre (”alla löften”) som handlar om brutna löften, om det man högtidligt har lovat men av olika anledningar faktiskt inte hållit.
Dagen efter jom kippur, den 23 september, samlades många i de svenskkyrkliga församlingarna för att lyssna till evangeliebokens bibeltexter och höra dem utläggas av Svenska kyrkans präster. Vilka texter lästes då i Svenska kyrkan den helg då så många judar samlas i Sveriges synagogor?

I 2002 års evangeliebok finns för första gången på sextonde söndagen efter Trefaldighet sändebrevet till församlingen i Smyrna (Upp 2:8–11) med det iögonenfallande uttrycket ”en Satans synagoga”. Johannes av Patmos skriver om en grupp människor som ”… kallar sig judar men inte är det utan är en Satans synagoga” (2:9, jfr 3:9). Var och en som ägnar några minuter åt att på internet söka i vilka sammanhang uttrycket ”Satans synagoga” och motsvarande uttryck på engelska används inser att detta har varit och fortfarande är ett fruktansvärt vapen i händerna på anti­-
semiter.
  Det finns därför anledning att ställa ett antal frågor: Varför översattes  grekiskans synagoge tou satana med ”en Satans synagoga”? Enligt uppslagsdelen i Bibel 2000 kunde ”Ordet synagoga … användas om församlingar, sammankomster och möteslokaler även i icke-judisk miljö” (fotnoten i Bibel 2000 till Jak 2:2). Men i dag är det inte så med ordet ”synagoga”. Dess innebörd än nu snävare eftersom det enbart avser en samlingslokal för judar. Är det då lämpligt att översätta med ”en Satans synagoga”? Det är möjligt och hade varit minst lika lämpligt att översätta det grekiska uttrycket med exempelvis ”en Satans församling”.

Viktigare är det emellertid att fråga varför evangeliebokskommitténs ledamöter valde just denna text. Fanns det ingen teologisk fingertoppskänsla i gruppen?
Kanske är det än viktigare att fråga hur det gick till när evangeliebokens texter granskades med hjälp av de riktlinjer som har angivits i det av kyrkomötet antagna Guds vägar-dokumentet: ”I vår kyrka vill vi arbeta för att få bort sådant som kan tolkas som antisemitism eller förakt för det judiska folket och försvara dess rätt till sin historia, sin tro och sina seder.” I detta fall handlar det inte ens om att ”få bort”– här var det fråga om en arbetsgrupp som aktivt ”lyfte in” en text.

Hur utlade de svenskkyrkliga prästerna denna söndag om denna text? Det vanligaste är att ingenting alls sägs om den andra läsningen. Det innebär att gudstjänstbesökarna – än en gång – lyssnade till en okommenterad bibeltext med en antijudisk verkningshistoria. Men inte vill vi väl att detta ska vara ännu en söndag då antijudiskheten hos svenskkyrkligt kristna förstärks? Kanske anser någon att texter som denna inte påverkar oss, att de går oss spårlöst förbi. Men varför läser vi dem då i våra gudstjänster? Kanske försökte prästen betona att Uppenbarelseboken nedtecknades ”i en tid av skärpta religionsmotsättningar” (fotnoten i Bibel 2000). Men så är det ju inte i dag. Vår egen tid präglas inte av motsättningar mellan judendom och kristendom. Tvärtom, alla goda krafter söker förbättra redan goda relationer mellan judar och kristna. Därmed kvarstår frågan: varför valdes just denna text?
Än mer frapperande blir det med tanke på en av bönerna för denna söndag: ”Evige Gud, som är Herre över liv och död, lös oss från ångest och dödsfruktan.” Det är faktiskt uttryck som ”en Satans synagoga” som har bidragit till att Jesu eget folk i den kristna delen av världen har levt långliga tider just i ”ångest och dödsfruktan”. Denna bön kan gå i uppfyllelse först när kristna besinnar sitt ansvar. Den gångna helgen besinnade judar att det de har lovat inte alltid har uppfyllts. Vad behövs för att vi ska inse att de högtidliga löftena i Guds vägar-dokumentet ännu inte har infriats?

Jesper Svartvik
präst, docent vid Lunds universitet,
ordförande för Svenska kommittén mot antisemitism.