Undren över alla under

Om Kristus inte har uppstått kan kyrkan lägga ner verksamheten, ”då är vår förkunnelse tom och tom är också er tro”, för att säga det med Paulus i Första Korinthierbrevet, ”då är er tro meningslös och ni är ännu kvar i era synder” (1 Kor 15:14, 17).

Grunden för tron är att Jesus efter sin död och begravning visade sig för sina lärjungar. Paulus börjar sin utredning om uppståndelsen i Första korinthierbrevet 15 med att påminna läsarna om vad han själv fått lära sig och sedan fört vidare: ”att Kristus dog för våra synder, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna och att han visade sig för Kefas …”, och så tillägger han: ”Allra sist visade han sig också för mig …” (1 Kor 15:3–5, 8).

Grunden för tron är inte att Jesu grav var tom, det nämns inte ens, inte i något brev över huvud taget. Däremot betonar Paulus längre fram i samma kapitel att uppståndelse inte betyder att fysiska kroppar blir levande igen. ”Det vill jag ha sagt, bröder: kött och blod kan inte ärva Guds rike, och det förgängliga kan inte ärva oförgänglighet” (1 Kor 15:50). Han skiljer på fysiska (ordagrant ”psykiska”) och andliga kroppar (1 Kor 15:44ff) och menar uppenbarligen att även om den fysiska kroppen, ”kött och blod”, multnar i graven, lever den som har uppstått hos Gud som en ”andlig kropp”, obunden av tid och rum.

Evangeliernas berättelser om Jesu uppståndelse skiljer inte lika klart som Paulus på fysisk och andlig kropp, kött och blod å ena sidan och oförgänglighet å den andra. De säger ju att Jesu fysiska kropp inte låg kvar i graven. Därmed betonar de identiteten: det var verkligen Jesus, den korsfäste, inget spöke som visade sig den första påskdagen, och en vecka senare när lärjungarna var samlade igen (Johannesevangeliet 20:24). Den kristna församlingen firade påsk en gång i veckan långt innan den firade påsk en gång om året.

Längst i fysisk kroppslighet går Lukas som säger att Jesus bad om något att äta för att bota spökrädslan; men även enligt Lukas stod Jesus på ett oförklarligt sätt ”plötsligt mitt ibland dem” (Lukasevangeliet 24:36–43). Ingen menar att han har återvänt till det fysiska jordelivet, som änkans son i Nain (Luk 7) eller Lasarus (Joh 11).

Att det är den korsfäste Jesus och inget spöke som har uppstått är avgörande även för Paulus. Men det får honom inte att överge grundsatsen att kött och blod inte kan ärva Guds rike. Vi får nog finna oss i att Nya testamentet rymmer olikheter i hur man närmare bestämt tänker sig kroppsligheten i Jesu uppståndelse. Det borde kyrkan kunna göra i dag också.

Vi kan ju inte föreställa oss hur det gått till. Det kunde inte de första kristna heller. Det finns inga försök i Nya testamentet att framställa Jesu uppståndelse som en begriplig, rentav sannolik händelse. ”Han visade sig.” Det är vad man har att säga. Det är fråga om ett under.

Att Jesus inte har uppstått framställs ibland som ett resultat av vetenskaplig forskning. Det är fel. Att Jesus inte har uppstått är tvärtom en förutsättning för vetenskaplig forskning. I världen som vi känner till den och kan utforska den händer inte sådant.

Övertygelsen att Jesus har uppstått bygger fortfarande på det som Paulus hänvisade till: att han visade sig för utvalda vittnen och att dessa berättat vad de hört och sett. Ibland tror man inte sina ögon men till slut måste man göra det.

Hur gick det till när ”Gud uppväckte Jesus från de döda”? Det är lika omöjligt att föreställa sig som innehållet i Bibelns första mening: ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.” Men båda satserna kan varje dag säga emot det missmod som också dyker upp inombords varje dag.