Upprop mot förslag till ny Kyrkohandbok

Tonsättaren Franz Berwald menade på 1860-talet att ett lands ställning som kulturnation står och faller med satserna i dess koralbok. Idag skulle ett sådant uttalande kunna framstå som hopplöst förlegat men även i en mångkulturell och sekulariserad tid är kyrkans musik en grundstomme i svenskt musikliv. I sin helhet är Svenska kyrkan landets enskilt viktigaste musikaktör, bl.a. med drygt 100 000 körsångare i församlingslivet. Den liturgiska musiken är i särklass den mest sjungna och spelade musiken i landet och gudstjänsten den största platsen för ett rikstäckande folkligt musicerande.

Både inom och utom kyrkan väcks en oro när Svenska kyrkans ledning inte tycks visa tillräcklig kunskap och intresse för att förvalta och utveckla denna musiktradition. Särskilt påtagligt blir detta förstås för alla som dagligen arbetar med musikens roll i ett angeläget gudstjänstliv. Oro och besvikelse har präglat mångas erfarenheter av musiken i förslaget till ny kyrkohandbok, musik avsedd att göras normerande för samtliga Svenska kyrkans församlingar. Samtliga musikaliska intresseorganisationer, befintlig forskning och många församlingsröster har i debatt och remisser påtalat stora brister i arbetet med den liturgiska musiken. Kritiken gäller enskilda delar men också projektets hela utformning, tidsramar, brist på dialog samt avsaknad av expertkunskap på centrala delområden. Kyrkomusikernas Riksförbund skriver t.ex. träffsäkert: "Även om det nu finns enskildheter i musikdelen av förslaget som är bärare av väsentliga kvaliteter menar vi att helheten framstår som ett hastverk, resultatet av ett slags improviserande utan inre sammanhang och konsekvens."

I ljuset av kritiken framstår det som direkt provocerande att Kyrkokansliet återkommande kommunicerat bilden att musiken fått ett tydligt stöd och att förslaget därmed bör drivas igenom efter diverse mindre "justeringar". Den uttolkningen av remisserna förefaller stödja sig på en kontroversiell statistisk tolkning av remissvar från en diskutabelt utformad webbenkät.

Det är vår gemensamma övertygelse att en ny kyrkohandbok som ska vinna acceptans och användas brett i Svenska kyrkans församlingar behöver starkare stöd än en omtvistad "majoritet" utifrån oklara förutsättningar. Det gynnar inte församlingssången, och utstrålar definitivt inte insikt i musikaliskt kunnande, när Kyrkokansliet utan egen inblandad musikkompetens utformar och i detalj styr förutsättningarna för nyskapande. Tvärtom tycks det utmynna i en linje vars tonvikt ligger på att få handboken antagen så snart som möjligt snarare än att i möjligaste mån tillföra nytänkande och inspiration till brukarna i församlingarna. Det vore därför ett allvarligt misstag om Svenska kyrkans biskopar och nomineringsgrupperna i kyrkostyrelsen tog på sig ansvaret att fortsätta driva projektet i öppen konfrontation med många församlingar, kyrkomusiker och den samlade rösten från musikaliska intresseorganisationer och expertis.

Detta brev är en vädjan till er biskopar och företrädare för nomineringsgrupperna att bjuda in till ett direkt samråd i denna för många av oss avgörande fråga. Vi behöver diskutera nya arbetsformer om den liturgiska musiken även fortsättningsvis ska regleras i en gemensam handbok. Det bör vara en självklar utgångspunkt att musiker har huvudansvaret för att utforma och leda arbetet med musik samt att behov av experter förankras i dialog med musikaliska intresseorganisationer inom såväl som utanför Svenska kyrkan.

Vår kritik innebär självfallet inte att vi är avvisande till att musiken i det aktuella handboksförslaget fortsätter att användas i församlingar under olika former. Om målet är en ny musikdel till en handbok avsedd att verkligen brukas i samtliga församlingar under lång tid kommer det dock krävas en mer genomtänkt och ambitiös process med en förändrad attityd till musikalisk erfarenhet och kunskap. En sådan handbok, skulle i betydligt högre grad än förslaget, behöva stå för vitalt nyskapande genrebredd men också förmåga att levandegöra traditionen. Hanteringen av denna process kommer naturligtvis inom kyrkan och i kulturlivet att kunna tolkas som en symbolfråga för kyrkoledningens stöd till kyrkomusiken och vi hoppas på ett förtroendefullt samarbete med gudstjänstsångens bästa för ögonen.

Lars Åberg, Domkyrkoorganisternas förenings ordförande 
Martin Q Larsson, Föreningen Svenska Tonsättare ordförande
Tomas Löndahl, Kungliga Musikaliska Akademiens ständige sekreterare
Nils-Gunnar Karlsson, Kyrkomusikernas Riksförbunds vice förbundsordförande 
Peter Lundborg, Sveriges Kyrkosångsförbunds styrelseordförande 

Brevet har också 864 enskilda undertecknare varav många kyrkomusiker men också körsångare, präster, lekmän samt företrädare för svenskt musikliv. Bland dessa finns namn som:

Cecilia Rydinger Alin, Professor, Rektor, Kungl. Musikhögskolan
Erik Aurelius, biskop emeritus, fd. förbundsordförande i Sveriges Kyrkosångsförbund
Inger Carlonberg, Solna, ordförande Sveriges Musik- och Kulturskoleråd
Tor Frylmark, domprost, Härnösand
Ragnar Håkanson, Visby, Kantor och f.d. musikkonsulent vid Kyrkokansliet i Uppsala 
Kerstin Hesslefors Persson, domprost, Lund
Karin Rehnqvist, tonsättare, professor i komposition, Kungliga Musikhögskolan i Stockholm
Hans Ulfvebrand, domprost Stockholm
Helena Wessman, Konserthuschef Berwaldhallen - Sveriges Radios Symfoniorkester - Radiokören
Claes-Bertil Ytterberg, biskop emeritus, Västerås
Robert Öhman, utbildningsledare för kyrkomusikerutbildningen på Oskarshamns folkhögskola

En fullständig sammanställning finns i bifogad länk!