Jag är uppvuxen på Hönö utanför Göteborg. Den gamla befolkningen där kunde vara ganska kärv. Men även kärva hjärtan rymmer värme och även sträva nävar kan klappa en kind. De var enkla och direkta människor som visste styrkan i att ”itte göra seg te” det vill säga inte göra sig till. Folk var folk. Visst kunde detta drivas för långt ibland. Dock fanns något kärleksfullt i de lika ironiska som allvarliga orden: ”En får va glad att en blev som en blev, när en inte blev som en skulle.” Man får vara som man är.
Jag är präst. Sånt kan göra en människa högfärdig. Vi kan bli märkvärdiga när det finns outtalade förväntningar på prästen; på helighet och renhet. De förväntningarna finns ännu, trots allt. Prästen är förvisso människa – men han/hon är just präst och med det följer en hög moral och osviklig känsla för rätt och fel. Eller?

Vi får vara glada om vi uppfattas som vanliga människor. Det som är botten i andra är ju botten också i oss, för att travestera en rad av Ekelöf. Vi ska inte och behöver inte göra oss till, vare sig inför Gud eller människor. Dock finns det en gräns mellan att vara mänsklig för att tillåta andra att vara mänskliga och att skylta med sina privata förehavanden. Detta handlar inte om att vi ska vara såsom helgon i kaftan, med livsstil lika stel som en överstärkt elva. Det handlar om professionalitet och respekt för ämbetet och församlingen. Församlingsborna har rätt att vänta sig en präst/diakon som är just präst/diakon – mänsklig och professionell.
Till det mänskliga hör att vi har känslor och behov som alla andra. Men vi behöver inte låta jaget styra tjänsten och vi ska under inga omständigheter låta predikstolen eller själavårdarfåtöljen bli vår egen terapihörna. Missförstå mig rätt – vi ska inte utplåna vår personlighet eller våra behov. Vi kallas som vi är. Men sedan ska vi helgas till att ”bliva Frälsaren lika”, var och en på sitt sätt. När vi talar om helgelse blir vi rädda för gärningslärans fula tryne. Ibland förväxlar vi den rädslan med bekvämligheten att slippa bry sig. ”Vi kristna ska väl inte behöva göra oss till bara för att vi är kristna?” Nej, det är helt sant – vad kristendomen behöver är inte fler som gör sig till. Vad kristendomen behöver är fler som frågar sig vad livet i Kristi efterföljd egentligen innebär. Jag har inte svaret och jag saknar en diskussion om detta.

Till det professionella, likaväl som till det privata, hör att vi faktiskt frågar oss: Varför är vi präster/diakoner? Varför lever jag mitt liv som jag gör? På vem faller ljuset – mig eller Gud? Vem får äran? Vi behöver också på allvar fråga: Vad får/bör prästen /diakonen göra eller inte göra?
Jag ser två anledningar till detta: Den ena är att en del anser det vara solklart att vi i vigningstjänst ska vara ”lite bättre” än andra. Man uttrycker det inte så, men en underliggande ton av sådana krav finns här och var i kyrkan. Faller vi för det blir vi självrättfärdiga robotar som inte tillåter människan att vara människa och därigenom inte låter Gud vara Gud.

Den andra anledningen är att andra inte förstår varför frågan behövs – vadå, ska prästen vara annorlunda? Ja, prästen, diakonen och varje kristen ska i någon bemärkelse vara ett tecken både på Guds barmhärtighet och helighet.
Det är inte okej att präster dödar spädbarn, för Gud vill inte att någon alls dödar spädbarn – sådant kan vi alla vara överens om, men var drar vi alla de andra gränserna? Vi behöver ta ett snack om detta, ett snack som inte bara handlar om extremer utan om rimlighet. Det behövs ett samtal om integritet, synen på ämbetet och inte minst synen på församlingens förväntningar.

Gamle prosten Hellström på Öckerö sa till en av sina komministrar: ”Dô, vi får inte skoja så mycket med folk att dom inte vill hålla oss i handen när dom ska till å dö.” Jag tror att vi kan dra en parallell till ovan diskuterade ämne och minnas att vi är satta att vara Kristi sändebud för församlingen. Mänskliga sådana, med brister och synder – men med integritet och respekt för ämbetet såväl som för människorna Gud sänder oss till.

Urban Beckfjäll
komminister
 Masthuggs församling
Göteborg