Islamiska statens, IS, rekryteringar i Angered och andra socioekonomiskt svaga förortsområden oroar mig mycket, men också allt fler ungas tillit och hopp till Sverigedemokraterna. Tyvärr blir jag orolig för att den nuvarande både kyrko- och riksdagspolitiken förstärker polarisering och rädsla, i stället för att förvandla västerlandets informella apartheid.
Vi behöver berättelser som inger oss kraft och kreativitet, men också reella omprioriteringar. Det är viktigt att vi påminner oss om att flyende kristna syskon och andra är lika mycket syndare och rättfärdiga, som vi själva. Vi behöver se att det som pågår framför allt är västerlandets kris vad gäller medkänsla, kreativitet och integration. Kyrkan behöver synliggöra att det är en kris för människors lika värde.
Sveriges biskopar behöver än tydligare inspirera kyrkans folk med att tala i ett filmat gemensamt biskopsbrev om att vi tillsammans tar avstånd på alla nivåer från invandringskritiska röster och i stället aktivt medskapa integration och utbilda för fred. Man bör särskilt lyfta fram goda exempel från församlingarna inom Framtiden bor hos oss nätverket, men också våga utmana dessa till mer feministiska säkerhetsanalyser och större samverkan med skolvärld, fritidsgårdar, interreligiöst och fältarbetare.
Teologiskt behöver vi nu ta vara på Kyrkornas världsråds arbete för rättfärdig fred och fördjupa tidigare ärkebiskopen KG Hammars teologi om de tomma stolarna i våra kyrkor. Vi behöver fördjupa den med att tala om de våldsbejakande männens tomma stol i kyrkan. Varför väljer de IS och SD före kyrkan?
Det handlar om att ta ställning för vad som är kyrkans mission och kallelse i dag. Ett konkret svar är att de unga männen behöver in i och präglas av tjejgrupper och United sisters. Ungdomarna behöver öva sig i att uttrycka känslor, närhet och relationer, över köns- och religionsgränser.
Jag tror på samverkan, likt Fryshusets och Umeå stadsförsamling, mellan präst och muslim i skolan, i utvecklande av en förebyggande andlig vård i skolan, med kriminalvården som förebild. Fängelsepräster har länge vittnat om att många de möter saknat nära, goda manliga förebilder. Det handlar om barns rätt till andlig hälsa och utveckling, som många elevhälsoplaner missar.
Många skolor saknar både andaktsrum och skolpräst, men för den andliga vårdens legitimitet så behöver vi verka tillsammans med andra. Andlig vård handlar om både möjligheten till rötter i allt nytt, rum för tvivel, hoppfulla berättelser och vila när den oroliga omvärlden gör sig påmind. En del av den kan också vara att inge perspektiv i sex- och samlevnadsundervisningen.
Det är tråkigt om barn och ungdomar i vår kyrka får lite sämre verksamhet, till exempel inte kan åka på läger, men nog kan vi hitta på roliga saker med dem, utan att vår lyx ska behöva stå i vägen för att människor ska få tak över huvudet. Vi behöver våga lägga ner verksamheter och omfördela resurser i mycket högre grad, inte bara använda överflödet, utan tänka inkluderande möten och nya relationer.
När vi gör omprioriteringar behöver vi se att det faktiskt handlar om överlevnaden för de som flyr och fredens möjligheter. Alternativet för många av de unga männen är att tvingas in i arméer och terrorgrupper, men också växande andliga och ekonomiska klyftor.
Avslutningsvis så tror jag starkt på att sprida ”Vän i Umeå” som länge knutit samman gammsvenskar med nya svenskar på ett sätt som integrerar vänskap, språk, kunskaper och koder in i ett allt mer rikt Sverige.
Nicklas Sundberg (C)
LÄGG TILL NY KOMMENTAR