”Murar då och nu” var rubriken på en textfylld annons från Svenska kyrkan i Kyrkans Tidning 45/09. Den handlade dock mest om murar då, i text beskrivs enskilda svenska prästers viktiga arbete i Tyskland under 30-talets judeförföljelser och under tiden för Berlinmuren.
Annonsens bild blir därför förbryllade; en oerhört stark bild av en palestinier i en check-point. Ingenstans berättas om vem han är, varför han står bakom ett galler, vem som tagit bilden eller varför den är tagen. Det enda som möjligen kan vara en bildtext berättar om att Sverige hösten 2009 är ordförandeland i EU.
Men vad gör denne utsatte palestinier i annonsen? Är han bara en illustration över Svenska kyrkans godhet i svunnen tid. Har vi inte en bild-etik som säger att vi inte ska använda bilder på utsatta människor så?

Frågan får sitt svar om man botaniserar på Svenska kyrkans hemsida. På utlandskyrkans sida finns nämligen i stort sett hela annonstexten. Samma rubrik ”murar då och nu”, samma bild på en palestinier i en checkpoint någonstans på Västbanken .
Men på hemsidan finns ett text­avsnitt som lyfts bort inför publiceringen i Kyrkans Tidning;
”Vi hör och läser nästan varje dag om flyktingströmmar som förflyttar sig runt om i världen. Människor som ger upp allt de har, för drömmen om ett liv som går att leva. Vi vet även att flera av dessa finns här bland oss, många papperslösa, långt ifrån familj, trygghet och mänsklig värdighet. Förra året dog 9 000 människor på flykt. En ny osynlig järnridå håller på att byggas runt EU:s gränser, där människor på flykt stoppas och sätts i förvar. Vi vet även att en ny mur har byggts på Västbanken. En mur som ringlar sig fram för att erövra fertil mark och land och slå sönder den infrastruktur som tillhör palestinierna.”

Här får bilden ett sammanhang, men i stället växer en ny fråga fram; varför lyftes parallelliseringen mellan Berlinmuren och muren på Västbanken bort när hemsidestexten blev annons?
Det finns en rädsla i Kyrkans hus att tala tydligt om konflikten i Mellanöstern, det är känsligt och det kan skada insamlingssiffror. Det är säkert därför inte heller någon slump att just avsnittet om muren på Västbanken togs bort från annonsen.
Men om vi på allvar vill se en värld där alla barn, också alla israeliska och palestinska, ska våga gå trygga till skolan, våga drömma om en framtid – då måste vi också våga tala tydligt om våldets mekanismer. Hur bryter vi en våldsspiral, hur lär vi oss riva murar? Det handlar om trygghet för människor på båda sidor om separationsmuren även om palestinier är de mest utsatta.

Nelson Mandela sa ungefär följande ord vid den sydafrikanske medborgarrättskämpen Steve Bikos begravning:
”Att skylla dagens situation på det som varit gör ingenting bättre.  Det förgångna är i stället en rik resurs att bygga på när vi fattar beslut om framtiden. Vi studerar inte historien för att förlöjliga vad människor gjort, inte heller för att gråta över den eller för att ta avstånd från den – utan för att förstå den. Så att vi därifrån kan hämta lärdom och erfarenhet när vi funderar över vår egen framtid.”

Historiens uppgift är också att lyfta fram de ledare som förmår att fånga stunden och som kan förena sig med de drömmar och den längtan som finns hos de mest förtryckta.
Varför vågade Svenska kyrkan inte tala tydligt om muren på Västbanken när vi firade Berlinmurens fall? Inte ens i en annons. Varför använde Svenska kyrkan en stark bild på en utsatt palestinier i en text som inte med ett ord stod upp för hans situation?
Vad papperslösa i Sverige, flyktingar vid EU:s gräns eller rättslösa palestinier behöver i dag är inte Svenska kyrkans diplomatiska tystnad utan Svenska kyrkans profetiska röst. Det är så vi kan lära av historien och skapa något gott för framtiden.
Ovanstående frågor har mejlats till Svenska kyrkans informationschef men i skrivande stund har vi bara fått till svar att synpunkterna är mottagna och att man ska titta på frågan.

Pelle Söderbäck
stiftsadjunkt i  Västerås stift

Magnus P Wåhlin
stiftsadjunkt i Växjö stift