Jag deltog i Världens fest i början av juni (4-6 juni). Det var på många sätt en spännande upplevelse. Teman för denna Svenska kyrkans enda rikskonferens var fyra stora M: Mission, Migration, Miljö och Marknad. Alla utgick från olika bibelord.
Till min stora förvåning saknade jag det M som på många sätt är avgörande för de övriga fyra, det vill säga M som i Mat. Även jag vill gärna förlita mig till bibelord som 2 Mos 16, där Israels barn försågs med mat efter uttåget ur Egypten eller Johannes 16, där fem kornbröd och två fiskar räckte till 5 000 besökare.

Samtidigt finns behov av att på allvar fundera över hur Afrika i dag ska kunna försörja sig självt med mat eller hur vi på ett globalt plan ska klara matfrågan om 50 år. I dag kan Afrikas bönder inte mer än försörja sig själva medan stadsbefolkning får förlita sig till mat utifrån genom import eller bistånd.
På samma sätt måste vi på olika håll förbereda oss för hur vi ska klara matförsörjningen när världsbefolkningen växer till drygt nio miljarder människor. Detta kommer dessutom att behövas samtidigt som vi försöker lösa problematiken kring ett av de fyra M, som fanns med under mötet, det vill säga miljöutmaningen.

Vad säger då Svenska kyrkan om matförsörjning i andra sammanhang? Jag deltog veckan före Växjömötet i lanseringen av den bok eller studieskrift på detta tema som Svenska kyrkan, Forum Syd och Kooperation Utan Gränser låtit miljödebattören Peter Einarsson skriva. Boken har titeln Räcker maten, Räcker marken? Där hävdar författaren med bestämdhet att vägen ut ur matproblematiken, inte minst i Afrika, går genom det som på engelska brukar kallas organic farming och som högst tveksamt fått erövra det svenska begreppet ekologisk produktion.
Allt annat beskrivs som så kallad industriell produktion. De aspekterna fick möjligen plats under ett annat M under Världens fest, det vill säga Marknaden, där de transnationella livsmedelsföretagen brukar hamna som ett säkert hatobjekt.

Jag är på intet sätt en förespråkare för att Monsanto och liknande företag ska lösa Afrikas matproblematik. Det måste för det första våra afrikanska vänner göra själva. Däremot kan vi på olika sätt bistå dem med att bygga upp egen kunskap baserad på vetenskap och beprövad erfarenhet inom lantbruksområdet.
Det innebär till exempel tillgång till nya utsäden, handelsgödsel i små givor för att få igång ett mer produktivt lantbruk. De senaste rönen inom biotekniken pekar på stora möjligheter att få fram torkresistenta grödor osv. Samtidigt som vi globalt måste ta klimathotet på största allvar, måste vi beträffande Afrika våga säga att afrikansk matproduktion måste få kosta lite koldioxid. Självklart ska den långsiktiga strävan vara att göra det afrikanska lantbruket hållbart, såväl ekologiskt, socialt som ekonomiskt.

Ett sådant pragmatiskt synsätt behövs, tro mig efter 40 år med afrikanskt lantbruk. Det kommer att krävas om Afrikas nuvarande bristfälliga produktionsförmåga ska vändas till de överskott som utan tvekan är möjliga och ge grunden för nödvändig ekonomisk tillväxt.
Vågar Svenska kyrkan ställa sig bakom ett sådant perspektiv att stödja utvecklingen av Afrikas matproduktion, baserat på vad vetenskapssamhället har att erbjuda och inte i första hand förlita sig till miljörörelsens snäva perspektiv, exemplifierade i bland annat nämnda bok Räcker maten, Räcker marken? Det var möjligen en sådan vånda jag anade när jag upptäckte att det viktigaste M:et för att kunna åstadkomma något av de övriga, det vill säga Mat, saknades i Växjö.

Vågar Svenska kyrkan ta ställning för en sådan vetenskapsbaserad syn på vad både världen i stort och inte minst Afrika kommer att behöva för att klara den framtida matförsörjningen?

Inge Gerremo
SKUT-ombud, Vet.Med. Dr. hc, sekreterare i Kungl. Skogs- och Lantbruksakademiens kommitté för internationella lantbruksfrågor