Vi borde leva enkelt och lyssna på naturens röster

Annika Spalde diakon i Östervåla-Harbo pastorat, författare

Att sprida kunskap om miljöproblem och möjliga lösningar räcker inte, inte heller att väcka känslor, även om sådant arbete också behövs. En kontemplativ dimension är nödvändig för ekologisk omvändelse.

Jag blev glad när jag såg temat omvändelse i relation till klimatkrisen dyka upp på dessa debattsidor. Det är angeläget att ekoteologi och ekoandlighet diskuteras, och olika perspektiv kan tillföra viktiga bitar. Dock känns det tråkigt med gamla, uppkörda tankespår där nåd ställs emot gärningar, och anklagelser om att kyrkoanställda är förblindade av sina privilegierade liv. Låt oss tolka varandra välvilligt.

En dimension som sällan finns med i svensk kristen debatt är den kontemplativa. Ett försök att, mycket kort, sammanfatta den: Människan fastnar lätt i det rationella sinnet, i tänkandet. Vi har andra dimensioner inom oss, och behöver öva oss på att öppna upp kontakten med dem.

Genom olika stillhetspraktiker, som tyst bön och medveten närvaro i naturen, aktiverar vi hjärtats visdom och får tillgång till en inre närvaro. Det ger en viss distans till begär och vanor som annars kan driva oss till en tämligen tanklös konsumtion. Att sprida kunskap om miljöproblem och möjliga lösningar räcker inte, inte heller att väcka känslor, även om sådant arbete också behövs. Kontemplativa praktiker når djupare.

Att det finns något värdefullt i det kontemplativa förhållningssättet bejakas även utanför den religiösa världen. Mycket har forskats om de positiva hälsoeffekterna av meditation och tystnad. (Se till exempel boken The Science of Meditation, nyss utgiven på svenska som Stillhetens styrka.)

Ett annat, vetenskapligt grundat, perspektiv kommer från den brittiske psykiatrikern och filosofen Iain McGilchrist. I den uppmärksammade boken The Master and His Emissary argumenterar han för att den vänstra hjärnhalvan och dess självmedvetande blivit allt mer dominant under mänsklighetens historia, vilket ger en obalans som skapar problem för individer och samhällen.

Den vänstra hjärnhalvan fokuserar på detaljer och har svårt att förstå en sammansatt bild. Den arbetar med representationer, alltså de bilder av verkligheten vi gör oss. Språk och logik har sitt främsta säte här. Den högra är närmare kopplad till kroppen, sinnesförnimmelser, känslor och naturen. Den tyder ansiktsuttryck och kroppsspråk, tolkar humor och förstår metaforer. Den ser till sammanhanget och kan foga ihop detaljer till en helhet.

Vi behöver återställa balansen mellan hjärnhalvorna, skriver McGilchrist. Så hur skulle vi kunna stärka den högra? Han listar några sätt: Att genom konst, musik eller religiöst utövande engagera själen. Att lyssna till kroppens visdom. Att uppleva naturen.

Efter att jag läst McGilchrists bok kände jag: Världen behöver mer kontemplation! Vi behöver vanor och övningar som hjälper oss att vara grundade i kroppen, öppna mot naturen, och mot Guds ande inneboende inom oss.

Tyvärr lever många av oss våra vardagsliv avskärmade från naturen. Vi har i hög grad förlorat förmågan att uppfatta dess röster. När kyrkan framför förvaltarskapstanken och liknande teologi, i denna situation, riskerar den att förstärka föreställningen om avstånd mellan människa och icke-mänsklig skapelse. Att vi ser oss som separata från jorden och övriga varelser, är inte det det största problemet? Hur kan vi istället bejaka vårt totala beroende av moder jord? Hur kan vi få en hjärtats insikt om att vi behöver vara ödmjuka och lära av naturens vishet? Att vara i närkontakt med naturen, att tillbringa tid där, tror jag är centralt. (För inspiration, se rörelsen Forest Church i Storbritannien.)

Jag tycker att det finns mycket värdefullt i biskopsbrevet om klimatet. Biskoparna problematiserar förvaltarrollen, skriver om hoppet som ”kan börja i lovsången över naturens skönhet”
(s 8) och uppmuntrar till ”hjärtats och kroppens bön – den ordlösa och den ordrika” (s 71).

Varför verkar, ändå, påve Franciskus encyklika om klimathotet ha påverkat människor på ett djupare plan än biskoparnas brev? Påven använder ett poetiskt språk för att väcka oss att se skapelsen på ett nytt sätt: jorden är ”som en vacker moder som öppnar sina armar för att omfamna oss”, och hon ”ropar nu förtvivlat mot oss till följd av den skada vi har åsamkat henne” (stycke 1, 2).

Han vågar utmana människocentreringen: Guds ande bor i varje levande varelse, och vi är kallade att upptäcka denna närvaro. (s 88) Och, intressant nog, lyfter han fram behovet av en kontemplativ livsstil (se ”Glädje och fred”, kap 6). Att leva enkelt, stanna upp inför skönheten, närma sig livet ”med klar uppmärksamhet”, lyssna på naturens röster och skapa utrymme genom pauser från ”allt oljud, alla ändlösa och enerverande distraktioner”. (s 225)

Jag tror att Svenska kyrkans församlingar har mycket att hämta i den kontemplativa ansatsen. Den kan ge oss en ekoandlighet som berör och omvandlar.

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
Annika Spalde, diakon i Östervåla-Harbo pastorat, författare

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.