Diskussionen om prästen som avkragades och fick tillbaka kragen gör mig både ledsen och undrande. Vart har kärleken och förlåtelsen tagit vägen? De ord som gör kyrkan kristen.
Ja, prästen har syndat svårt. Ja, han har fått ett rättmätigt straff. Är inte det nog? Man får anta att de som bedömt honom lämplig som präst igen anser att han inte kommer att göra om sitt brott.
Jag antar att prästen under de sju år som gått haft god tid på sig att ta ställning till det onda han gjort. Vi får anta att Gud både förlåtit honom och gett honom insikter i hur han kan gå vidare. Troligt är att han gått i själavård och kanske också i psykoterapi. Det finns alltså ingen anledning att tro att han kommer att göra om det han gjort. Vad diskvalificerar honom som präst då?
Det finns all anledning att förlåta honom och önska honom allt gott på hans livsvandring som präst. De som kanske inte kan förlåta är de han förgått sig mot. Det måste man också förstå. Men vi andra bör kunna förlåta en syndare. Gör vi inte det kan vi själva inte känna oss förlåtna när vi syndar. Vilket vi alltid gör. Kanske är vi till och med skyldiga till lika destruktiva handlingar som prästens, men mindre synliga. Kanske till och med utan att fatta vad vi gjort. Vi förpassar gärna minnet av det vi gjort till det omedvetna och lägger över det lager på lager av bortförklaringar, så kallade försvarsmekanismer. ”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen…” sa Jesus. Ingen kastade någon sten. Det bör inte vi heller göra. Desmond Tutu har lärt förövare och offer leva tillsammans genom rättvis dom och förlåtelse. Så låt oss göra likadant.
Eva Basch Kåhre
psykoanalytiker och andlig följeslagare
LÄGG TILL NY KOMMENTAR