Klimatet

Vi måste vända om och lära oss offrandets teologi

Biskopsbrevet om klimatet föll platt därför att det inte öste ur trons djupa källor utan talade med politikens försiktiga språk. Det anser kulturskribent Sofia Lilly Jönsson.

Den här märkvärdiga sommaren har gett mig anledning att gå tillbaka och se på saker jag har skrivit förut. En serie krönikor i Svenska Dagbladet sommaren 2016, om människans relation till jorden. Om hur kristnandet kom med idén om ett liv efter detta och därmed förutsättningen för att fädernas jord kunde säljas. Om industriellt skogsbruk, och om småbruk som ruvar inuti marknadslogiken. Om mjölkbönder vars företag och privatliv är ihopflätade, vilket innebär en enorm sårbarhet.

Allting har sagts förut, många har varnat. Nu i helvetestorkan trillar poletten ner.

Så vad gör vi nu?

Kyrkan har svaren. Men de hörs inte, för nästan ingen av kyrkfolket vågar säga dem högt. Kanske förmår de inte. Oförmågan skär genom kyrkosyner och teologiska tolkningar. Jag tror att de flesta som har sin utkomst av kyrkan är för privilegierade för att se det själva. Livet är för gott.

2014 läste jag biskoparnas brev om klimatet mycket noga, men redan på första sidan fick jag problem. Där talas om ”ett givandets grundstruktur” i kristendomen – inte ett offrandets. Välgörenhet i den besuttnes mening betyder att behålla alla sina privilegier och skänka bort smulor av överflödet. Det är inte mer av den sortens välgörenhet som världen behöver. Jag är tveksam till om det ens kan kallas kristet.

Försakelse är något annat.

Offerteologi – det är vad vi behöver höra nu. Förkunnelse om att vi inte kan köpa oss ur det här. Vi måste vända om, och lära oss att uppskatta det vi fått av nåd. I försakelsen finns en nåd som bara kan nås via korsets väg. I försakelsen kan jag erfara en intensiv lycka över det jag ändå har.

Allt det här har kyrkan språk för. Men hon är så långt från att vara den där omstörtande kraften som biskoparna knappt uttrycker. Om det ändå nånstans därinne under valven finns en vilja, så finns ingen vana. Kyrkans folk i Sverige har inte tränat sig i försakelse och offer. Det egna skogsbruket är vad som kallas ”rationellt”, med vad som menas att det genererar pengar. Man har inte ens förstått att tala med de enklaste symbolhandlingar, löner, utan låtit löneutvecklingen för präster, biskopar och högre tjänstemän galoppera.

Att Svenska kyrkan ska dö, att den inte finns kvar på samma sätt om hundra år, är prästen Kent Wistis teologi som har diskuterats på dessa sidor under sommaren. Han vilar sig på vetekornets lag från Bibeln som säger att något måste dö för att leva. Vetekornets lag är svaret. Problemet är att det inte är den döda kyrkan som dör bort just nu, utan den levande. Biskopsbrevet om klimatet föll platt därför att det inte öste ur trons djupa källor utan talade med politikens försiktiga språk.

Men omvändelsen finns alltid som en möjlighet. Därute finns ett folk som är redo att lyssna närhelst deras kyrka är beredd att börja predika evangelium.

Jag avslutar den här insändaren med det sista stycket i en artikel jag skrev i kulturtidskriften Evangelium efter den stora skogsbranden i Västmanland 2014.

När det gäller världen behövs ett skifte av det slag som man brukar kalla för att vända en atlantångare. I kristet språkbruk kallas det en omvändelse. I omvändelsen finns kraft. När kyrkan kompromissar om små steg blir man genast lik politiken, och ointressant. När man istället adderar till samhällsdebatten det helt unika budskapet att offret faktiskt är räddningen blir man radikal. Politikerna står för reformer. Kyrkan berättar att omvändelsen är en realitet.

Mer inom samma ämne
Klimatet
Klimatet
Klimatet
Klimatet
Klimatet
Klimatet