Viktigt att kunna reflektera över sin roll

Med rubriken ”Är förtroendevalda fridlysta?” träffar debattören huvudet på spiken gång på gång i kategoriseringen av oss förtroendevalda, det är bara att erkänna!

Utan någon som helst koppling till mitt eget förtroendeuppdrag i min församling, har jag allt sedan Arbetsmiljöverkets tillsynsrapport 2007:3 publicerades ställt mig frågande till många förtroendevalda inom Svenska kyrkan: Har du valt ett förtroendeuppdrag i Svenska kyrkan utifrån ditt eget behov av att leda och styra eller tjäna ett uppdrag i enlighet med kyrkoordningens grundläggande intentioner?

I viss mån vill jag dock försvara den kategori fridlysta förtroendevalda som Anders Sterzel benämner ”landsbygdsromantikern”. Bortsett från alla övertaliga byggnader inom Svenska kyrkan, inte sällan församlingshem, är vi alla i Sverige delaktiga i en tusenårig tradition genom att bevara ett omistligt kulturarv som cirka 2 500 kyrkobyggnader representerar.

Dessa unika identitetsmarkörer står dessutom under kulturminneslagens förpliktelser och därmed kostsam vård och underhållsansvar för den enskilde församlingen. Anders Sterzel ondgör sig över ”landsbygdsromantikern” som gärna säger upp anställda och lägger ner verksamhet men inte rör byggnaderna.

I Kyrkans Tidning kunde vi nyligen läsa om ett ökat förtroende för kyrkan, samtidigt som 75 procent av svenskarna aldrig deltar i någon form av gudstjänst. I detta sammanhang borde prästen Anders Sterzels förstå ”landsbygdsromantikerns” goda intentioner.

Maktfullkomliga och bakåtsträvande kyrkopolitiker är inte sällan i gott sällskap med den andra sidan av ansvarslinjen inom Svenska kyrkan. Ofta kan man se ett konfliktbenäget personalkollektiv som funnit sig väl till rätta i en bekväm tillvaro i gamla strukturer. Tristessen och sysslolösheten gnager och skaver i allt för många församlingar, vilket resulterar i svårläkta sår i den dubbla ansvarslinjen inom Svenska kyrkan.

Anders Sterzel har så rätt när han slutligen förmedlar att: Alla, anställda och förtroendevalda, måste kunna reflektera över sig själva och sina roller.
För hur ska vi annars tillsammans kunna förmedla Svenska kyrkans värdegrund på ett förtroendeingivande sätt?

Gert Ivarsson