Kyrkans skogar förvaltas inte ett dugg bättre än övriga skogsbolag i Sverige. Maximerad ekonomisk vinst är det enda som betyder något. Om Svenska kyrkan vill vara ansvarstagande för sin skog, bör en fristående organisation komma med förslag på hur miljömålen kan utvecklas, anser Lars Rönnegård och Martin Storteig Lund.
Det finns skog med enorma granar och tallar fulla av liv. Svampar som lever på döda träd. Myggor som lägger larver i svampar. Fåglar som lever på både larver och myggor. Hänglavar som växer på hundraåriga tallar. I en gammal skog är allt liv runt omkring för den som har kunskap och nyfikenhet att se.
Ett av mänsklighetens största utmaningar efter klimathotet är bevarandet av den biologiska mångfalden. Svenska kyrkan är landets femte största skogsägare och har ett stort ansvar för hur det moderna skogsbruket ska kunna kombineras med hög biologisk mångfald. Att då skriva i nummer 45/17 av Kyrkans Tidning att ”Kyrkans skogar blir allt grönare”, ”Skogsbruket nära nå miljömål”, ”Körskador kan vara den svåraste utmaningen” visar på ett tunnelseende utöver det vanliga.
Många av kyrkans medlemmar förväntar sig att Svenska kyrkan ska vara ett föredöme inom skogsbruket. Men i de tre separata artiklarna framgår det att kyrkans skogar inte förvaltas ett dugg bättre än övriga skogsbolag i Sverige. Ändå väljer man att skriva rubriker som ”Skogsbruket nära nå miljömål” när man borde ha skrivit artikeln utifrån rubriken ”Kyrkans skogsbruk når inte upp till sina egna lågt uppsatta miljömål”.
För att vara miljöcertifierad som skogsbolag behöver man avsätta 5 procent av den produktiva skogen för naturvård. Detta är en extremt lågt satt andel då forskning visar tydligt att minst 20 procent av ett ekosystem behöver skyddas för att bevara dess biologiska mångfald. Miljöcertifiering ska ses som ett minimikrav inom skogsbruket, och då är inte ens alla stift miljöcertifierade. Att miljöcertifiering är ett minimikrav, och inte ett mål, nämns i intervjun med Malin Sahlin på Naturskyddsföreningen, men att det skulle vara något som Svenska kyrkan skulle behöva fundera över tas inte upp i artiklarna.
Sen åttiotalet har kyrkans skogsförvaltare, liksom övriga skogsbolag i Sverige, intensifierat skogsbruket och sänkt avverkningsåldrarna på skogen. Detta har medfört att andelen kalhyggen har ökat med 30-50 procent och därmed påverkat den biologiska mångfalden och fragmenteringen i skogslandskapet. Att då skriva att ”Kyrkans skogar blir allt grönare” kan vi bara se som ett hån mot all kunskap. I stället nämns att ”Körskador kan vara den svåraste utmaningen”. Körskador är ett problem, men att inte se att kyrkan har ett enormt ansvar för den biologiska mångfalden som landets femte största skogsägare är absurt.
De tre artiklarna i Kyrkans Tidning ger oss känslan av att skribenterna verkligen tror på vad de säjer. De lever i samma bubbla som de andra stora skogsbolagen, där maximerad ekonomisk vinst är det enda som betyder något. Precis som de andra stora skogsbolagen hävdar de att de värnar om skogen. Det är lögn. Sanningen är att de är vinstdrivande företag punkt slut. Är det verkligen det kyrkan vill med sin skog? Har vi inte ett större ansvar och än så?
För att hitta en lösning på detta tunnelseende inom kyrkan behövs en extern part som kan vidga vyerna till en rimlig nivå. Om Svenska kyrkan på ett ärligt sätt är ansvarstagande för sin skog, be en fristående organisation som Svenska Naturskyddsföreningen komma med förslag på hur miljömålen kan utvecklas och ta ställning till dessa förslag på ett seriöst sätt.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR