Det är inte vad den starkt expanderande Utlandskyrkan behöver. ”Visbymodellen” verkar vara ett förhastat beslut som inte gynnar Utlandskyrkan, skriver Göran Sagen.
Under rubriken ”Tre samråd blir ett i Visby” i Kyrkans Tidning nummer 41/17 redogör stiftsadjunkt Bimbi Ollberg för hur Svenska kyrkans internationella engagemang skall kanaliseras i Visby stift. Rubriken på inlägget är talande. Men nedslående. Ur Skuts/Utlandskyrkans synvinkel innebär det ännu ett steg tillbaka, ett försvagande av Skuts ställning på såväl nationell- stifts- som församlingsnivå.
Genom kyrkomötet har dock kyrkan bestämt att det på nationell nivå skall finnas såväl ett Råd för Skut (Utlandskyrkan) som ett Internationellt råd (f.d Lutherhjälpen och Svenska Kyrkans Mission) med sina specifika uppdrag. Så ser det också ut i de flesta stift.
På församlings-/pastoratsnivå finns ofta internationella grupper. Tyvärr har SKUT där ofta satts på undantag. I dessa lokala grupper måste dock finnas ombud för såväl ”Internationella arbetet” som för SKUT. Det är viktigt med engagerade människor med specialkunskap för Svenska kyrkans båda ”utlandsben”. Men det är skillnad att ha kunskap om svältkatastofen i Sydsudan eller unga kristna i Pakistan och hur till exempel svenska församlingen i Melbourne eller Aten fungerar och deras behov av stöd från ombuden här hemma både vad gäller såväl information som ekonomi. Båda kategorierna ombud är lika viktiga. SKUT-ombuden förväntas i år medverka till att 8-10 miljoner samlas in i Sverige.
Vid Kyrkomötet 2016 behandlades en motion om att via Kyrkoordningen stärka SKUT:s ombudsorganisation. Motionen hade sina rötter i Skara stift men var väl förankrad i samtliga stifts Skut-råd, representerande cirka 2000 ombud. Motionen avslogs , men en reservation från flera ledamöter i organisationsutskottet resulterade i att Nationella Rådet för SKUT tillsatte en arbetsgrupp med samma uttalade syfte: att via de olika SKUT-råden stärka ombudsorganisationen.
Arbetsgruppen har träffats ett flertal gånger och kommer att framlägga sitt omfattande arbete i skriftlig form i början av nästa år. Visbymodellen måste därför ifrågasättas. Risken för försvagning av SKUT-arbetet är uppenbar. Stiftsadjunkt Ollberg säger att såväl internationella arbetet som SKUT-arbetet i stiftet ”tappat fart”. Sammanslagning, stordrift i detta och andra kyrkliga sammanhang innebär stora risker för anonymitet och minskat engagemang.
Faran är att Skut ännu en gång hamnar i underläge här på hemmaplan. Det är inte vad den starkt expanderande Utlandskyrkan behöver. ”Visbymodellen” verkar vara ett förhastat beslut som inte gynnar Utlandskyrkan. Därför: Gör inte SKUT mindre—utan större i stifts och församlingssammanhang här hemma. Utlandskyrkan är hela Svenska Kyrkans angelägenhet och ansvar. Låt oss därför avvakta resultatet av den nationella utredningen och handla därefter.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR