Kyrkovalet

Alla tjänar på att veta var nomineringsgrupperna står

Var och när ska nomineringsgrupperna få möjlighet att presentera sig själva och sina program? Frågan är högaktuell inför höstens kyrkoval och visar att något skaver mellan kyrkans anställda och dess förtroendevalda. Men både kyrkan och de röstande skulle vara förtjänta av bättre information om de olika gruppernas ståndpunkter.

Carina Etander Rimborg, ledamot i kyrkomötet för POSK, berättade nyligen i en bloggtext att hennes nomineringsgrupp har försökt få ställa ut valmaterial vid Världens fest i Västerås i början av juni. Styrgruppen för arrangemanget svarade dock att den inte vill ha det fokuset på mötet och att inga nomineringsgrupper därför kommer att erbjudas plats.

Frågan diskuterades på ett mer principiellt plan 2013 i kyrkomötet, också då på initiativ av Carina Etander Rimborg. Det ledde till ett beslut om att uppdra åt kyrkostyrelsen att ta fram en policy för nomineringsgruppernas möjligheter att delta vid kyrkliga arrangemang som anordnas av nationell nivå och stift.

I svaret två år senare konstaterade kyrkostyrelsen att frågan är komplex och att en arrangör alltid bör få ha sista ordet om vad som ska ställas ut. Det är en fullt rimlig slutsats och därför bör en sådan policy inte utfärdas.

Men i kyrkostyrelsens svar finns också en stark rekommendation om att stift och nationell nivå alltid ska sträva efter att ge nomineringsgrupperna utrymme i så breda sammanhang som möjligt. Den naturliga följdfrågan är då i vilka sammanhang så sker, i synnerhet nu när kyrkovalet 17 september närmar sig. Carina Etander Rimborg är påtagligt frustrerad i sin bloggtext över att ingenting tycks hända och menar att det finns en beröringsskräck inför kyrkopolitiken.

Det är i alla fall uppenbart att det finns något som skaver i relationen mellan kyrkans anställda och dess förtroendevalda och att det blir extra synligt i samband med kyrkovalen. På lokal nivå känner förmodligen också många kyrkopolitiker igen sig i svårigheterna att få utrymme för information om sin verksamhet och sina åsikter i kyrkans lokaler och externa kommunikation.

Vi kan bara spekulera i orsakerna till denna spänning, men en tänkbar ledtråd finns i kyrkostyrelsens svar. Där konstateras det nämligen det finns en oklarhet i definitionen av och gränsdragningen kring vad en nomineringsgrupp är, eftersom några av dessa grupper också har mer eller mindre starka kopplingar till politiska partier. Att ge dessa grupper uppmärksamhet i kyrkans sammanhang skulle alltså därmed kunna bidra till att stärka deras position också i borgerliga val, vilket förstås inte är kyrkans uppdrag.

Om inte annat är det uppenbart att många av kyrkans anställda agerar som om kyrkovalet är något som egentligen inte angår dem, trots att det handlar om deras arbetsgivare som lägger budget och drar upp riktlinjer och mål för verksamheten.

Vi som har vårt engagemang i Svenska kyrkan, vare sig det är avlönat eller inte, har all anledning att vara stolta över att ingå en demokratiskt uppbyggd organisation. Om alla hjälps åt att ge sakfrågorna inför kyrkovalet utrymme kommer förhoppningsvis också chansen att öka att kyrkan får just de förtroendevalda som den behöver. De flesta som röstar i kyrkovalet har nämligen en mycket begränsad kunskap om vad de faktiskt röstar om och vad de olika nomineringsgrupperna står för och allt som kan bidra till ett bättre beslutsunderlag borde vara välkommet.

Mer inom samma ämne
Kyrkovalet
Kyrkovalet
Kyrkovalet
Kyrkovalet
Kyrkovalet
Kyrkovalet
Kyrkovalet