Redan ordet kyrka är komplicerat. Ibland blir det liktydigt med kyrkoinstitutionens företrädare. Det är de anställda medarbetarna man syftar på. Inom ramen för sina tjänster ska präster, diakoner och andra utföra arbetsuppgifter. Men vad händer när tjänsterna inte finns? När pengarna inte räcker? Det torde vara en överflödig kommentar att kyrkan är större än sina företrädare, att den är ett gudsfolk av döpta. Men trots att insikten naturligtvis finns, är det inte självklart att den betyder något.

Inför framtiden gäller det att Svenska kyrkan mobiliserar en förståelse av kyrkan som alla döpta. Inte som en teori, utan i praktiken. För att det ska kunna bli verklighet behöver anställda medarbetare arbeta strukturerat med att utrusta icke anställda medarbetare. Den anställde behöver bli mer av möjliggörare än utförare. Inte av ekonomiska skäl, för att pengarna tryter, utan av teologiska skäl.  

Detta betyder inte att kyrkans företrädare är oviktiga. Tvärtom. Församlingarnas anställda har en viktig funktion att fylla och är många gånger ryggraden i församlingslivet. Men om kyrkans närvaro i samhället endast betyder kyrkliga tjänstemäns närvaro på andra samhällsinstitutioners arenor är det något som saknas. Kyrkan är inte kallad till institutionellt kompisskap, utan till att utrusta döpta människor att vara kyrka i vardagen.  
Här spelar vår historia roll. Den lutherskt teologiska traditionen talar om att Gud verkar i både stat och kyrka, i både världsligt och andligt regemente, som det brukar heta. Den traditionen har både poänger och risker. En poäng är att Gud verkar det goda genom både samhällsinstitutionernas och kyrkans försorg. En risk är att traditionen överdriver harmonin mellan stat/samhälle och kyrka på ett sätt som inte självklart är av godo i ett senmodernt samhälle.  

I en debattartikel i tidningen Dagen diskuterar Emmanuel Bäckryd, föreståndare vid Ryttargårdskyrkan i Linköping, vad kyrkligt samhällsengagemang innebär. Han betonar att kyrkan i dag talar från marginalen på ett sätt som saknar motstycke i kyrkohistorien. Även om man kan invända att kyrkan har god erfarenhet av att vara i minoritet, ligger det något i Bäckryds påstående. Uppgiften är enligt Bäckryd att hitta tillbaka till kärnan i vad det innebär att vara Guds folk. Identitetsfrågan behöver stå överst på agendan.   

Identiteten alltså: när förståelsen av kyrkan som döpta människor är på allvar får den konsekvenser. Då blir det viktigt att forma församlingsliv som gör att dopets folk verkligen söker sig till källorna – till ord och sakrament, till gudstjänst som berör och till en relevant undervisning som utrustar för vardagen. När döpta människor upplever ägarskap och känner sig rustade för sitt vanliga liv stärks de också i sin självuppfattning som kyrka i vardagen.

Kyrkan ska vara närvarande i samhället. En del av arbetet görs av kompetent personal runtom i landets församlingar, som engagerat arbetar i samverkan med samhällsinstitutioner av olika slag. Men när plånboken är tom är det inte säkert att arbetet kan fortgå. En kyrka som sedan ett halvt sekel vant sig vid att kyrklig närvaro kräver anställda medarbetare behöver nu tänka om.