Hädelselag ett konfliktskapande maktmedel

Att Pakistan har en hädelselag har världen fått upp ögonen för de senaste veckorna, sedan det blev känt att en liten kristen flicka gripits. Senare greps en muslimsk imam, anklagad för att ha fabricerat bevisningen mot henne.
Men hädelselagen har spridit skräck i Pakistan länge, inte bara bland landets religiösa minoriteter. Enligt The Economist gällde 20 av 26 fall av hädelse förra året anklagelser mot muslimer, som utgör 97 procent av befolkningen. Hädelse kan ge dödsstraff, och bevisningen är ofta skral. Människor kan alltså använda hädelseanklagelser för att uppnå egna syften, till exempel personlig hämnd.

När Kyrkornas världsråd i början av veckan höll en internationell hearing i Genève med anledning av blasfemilagstiftningen i Pakistan var ”missbruket av hädelselagen” en av diskussionspunkterna.
Det finns en koppling mellan makt och hädelse. Makthavare kan lagstifta mot hädiska framställningar av den egna religionen. En hädelselag är också ett maktmedel i händerna på den som vill missbruka den. Men även själva hädelsen är ett makt-medel, inte minst som ett verktyg för att skapa konflikt. Liksom hur hädelsen tas emot – hur man väljer att använda den för till exempel politiska syften.
Mycket av diskussionerna efter filmklippet ”The Innocence of Muslims”, och den efterföljande dödliga attacken på USA:s ambassadör i Libyen, har handlat just om detta. Simon Sorgen-frei, doktorand i religionsvetenskap, skriver till exempel på bloggen Religionsvetenskapliga kommentarer:

”I det maktvakuum som uppstått i samband med den så kallade arabiska våren konkurrerar olika sekulära och religiösa grupper om folkets stöd i flera länder med muslimsk majoritetsbefolkning. Konfrontativa grupperingar är snabba att använda provokationer som Baciles film eller Vilks teckning som bevis att det pågår ett krig mellan 'islam' och 'västvärlden'. Då alla muslimer, oavsett teologisk eller politisk åskådning, vördar profeten blir denna sorts provokationer effektiva medel för att mobilisera unga arga män i enlighet med sina syften.”
Ytterligare en makt-aspekt av hädelse är att den som har makt över sitt liv i regel lättare står ut med hädiska påhopp, jämfört med den som är marginaliserad och upplever sig som maktlös. Det är, som Hans Ingvar Roth påpekar i sin bok Är religion en mänsklig rättighet?, också ibland svårt att avgöra om en provokation är riktad mot en etnisk eller en religiös grupp, eftersom de i en del fall sammanfaller.
Muslimer som upplever ett underläge mot västvärlden kan känna sig dubbelt kränkta av kritik mot profeten Muhammed. Sparkade på uppifrån, med andra ord. Samma muslimer som av vissa sekulariserade västerlänningar betraktas som en maktfaktor som hotar att ta över hela Europa.  

Norge har en trosfridslag, som riksdagsledamoten Tuve Skånberg (KD) har debatterat för att vi bör härma i Sverige. Men hädelselagar är ingen lösning vare sig i Europa eller övriga världen. De skrämmer till tystnad, de används till falska anklagelser, de skapar svåra bedömningar och – allvarligast av allt – de står i strid med yttrandefriheten.
Man kan dra en parallell till pressfriheten. Övertramp sker med jämna mellanrum, men en lagstiftning med ytterligare begränsningar skulle skapa fler problem än den löser.
Provokationer som görs medvetet för att skapa strid bör man kraftfullt ta avstånd från. Likaså det våld som används som svar på provokationen. Men detta kan göras, och görs också, utan att någon särskilt lag behövs.