Nu är då kyrkans stora demokratibegivenhet, som infaller var fjärde år, avslutad. Rösterna är räknade och mandaten fördelade. Drygt tolv procent av de röstberättigade har sagt sitt och vi kan fortsätta att vara en rikstäckande och demokratisk kyrka. Kan vi nöja oss med detta?
Röstningsförfarandets legitimitet bygger ju på att resultatet ska spegla medlemmarnas åsikter på ett statistiskt vis. Vilken undersökning med ett bortfall på 88 procent kan anses ge fullgott underlag för de närmaste fyra årens beslut? Vi kan faktiskt inte fortsätta låtsas vara demokratiska på den här grunden!
Men demokrati är något mycket mer än det som sker, eller inte sker, främst vid valet. Idén om att vår kyrka ska vara demokratisk behöver inte längre bygga på att vi till varje pris ska efterlikna det sekulära samhällets struktur, utan är djupt rotad i en kristen människosyn och gudsbild, som skulle få mycket mer långt gående konsekvenser om vi tog den på allvar.
Alla människor är delar av Guds skapelse och därmed Guds barn. Eftersom vi på så sätt speglar något av Guds helighet har vi också alla ett oändligt värde. Men oändlighet kan inte kompareras. Somliga är inte mer och andra mindre värdefulla. Problemet är att värde har både en objektiv och en subjektiv sida. Bara för att man är oändligt värdefull behöver man inte uppleva sig vara det. Och här har kyrkan en mörk historia när det gäller att få människor att förminska sig själva. Ser man inte sitt eget värde är det lätt att i stället huka under dem som sitter högre upp i de människogjorda hierarkierna. Och då är demokratin långt borta.
”Jag fattig syndig människa” börjar allt mer ge plats åt kunniga, myndiga och kritiskt tänkande lemmar i Kristi kropp, snarare än främst betalande medlemmar i organisationen Svenska kyrkan. Kanske vi ska förvåna oss över att så många som tolv procent röstar, i stället för att beklaga att det inte är fler.
Tänk om det vi ser är symptomen på en bättre teologi, som kyrkans organisation ännu inte har anpassat sig till. I så fall blir den demokratiska utmaningen inte att få fler att rösta på politiska partier eller floskuösa nomineringsgrupper, utan att på allvar starta i närdemokratin. Göra medlemmarna mer delaktiga i gudstjänstliv och verksamhet, men därmed motivera dem att vilja påverka också de mer långsiktiga besluten i demokratisk ordning.
Vi kan inte vänta ända till valet 2017 med att låta demokratin bli synlig. Min långsiktiga vision är förstås, att det ytterst är teologin som ska styra kyrkans beslut. Människovärde kan man inte rösta om, men det kan synliggöras i praktiken. De människor som bär både teologin och dess tillämpning behöver myndiggöras i det dagliga arbetet. Den är en större utmaning än frågan om hur många och vilka som röstade i det val vi nu lägger bakom oss.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR