Bakvänt, begripligt, beklagligt och besvärande

Jonas Eek opinionschef

Den stora snackisen inför stundande kyrkoval blev frågan om väjningsrätten. Detta trots att det finns en rad andra frågor som är väl så angelägna att uppmärksamma. På ett sätt är det ändå begripligt men också bakvänt, beklagligt och besvärande.

Den stora snackisen inför kyrkovalet blev inte hur konfirmanderna ska bli fler och nöjdare (lärande och undervisning). Och trots att den av kyrkan beställda Sifo­undersökningen konstaterade att hälften av kyrkans medlemmar inte haft någon kontakt alls med kyrkan det senaste kalenderåret – vilket är avsevärt många fler jämfört med tidigare – uteblev debatten om hur kyrkan ska nå en större andel av sina egna medlemmar (kommunikation och medlemsvård).

Inte ens de bekymmersamma dopsiffrorna eller de fantastiska möjligheterna med kyrkans ideella rönte någon större uppmärksamhet. Inte heller de avgörande vägvalen om kyrkosyn, synergier och församlingsautonomi (gemensamma administrativa system) eller den kritiska frågan om rollfördelningen mellan förtroendevalda och ämbetsbärare (Härnösandgate).

Den stora snackisen blev huruvida väjningsrätten ska vara kvar. Ska det råda vigselplikt i kyrkan eller ska till exempel personer som tror att äktenskapet är en institution tänkt endast för kvinna och man kunna bli präster?

Även för dem av oss som förbehållslöst omfamnar ordningen med samkönade äktenskap kan det uppfattas en smula bakvänt att det är just den här frågan som tar syre från så många andra frågor.

Bakvänt i form av proportionalitet och fokus. De samkönade vigslarna är i snitt 147 stycken per år. Om man jämför med de 46 000 dop, 26 000 konfirmationer, 14 000 vigslar och 62 000 begravningar som ägde rum i Svenska kyrkan under 2019 är 147 samkönade vigslar ingen stor fråga.

Alldeles särskilt eftersom frågan inte på något vis gäller dessa pars rätt till kyrklig vigsel, utan enskilda prästers övertygelser i en fråga som långt ifrån dominerar den kyrkliga vardagen.

Lika märkligt kan det tyckas att den största valfrågan, i en kyrka med stor prästbrist och betydande rekryteringsutmaningar, blir hur man blir av med ett begränsat antal aspiranter till framtida tjänstgöring.

Oaktat detta bakvända är det ändå begripligt att det här blir snackisen. Men också beklagligt och besvärande.

Begripligt eftersom folk i allmänhet förstår vad den handlar om. Eller tror sig förstå; frågans teologiska och ekumeniska vidd är naturligtvis mer mångbottnad än vad som framgår på debattsidor och i inlägg i sociala medier.

Och frågans upplevda begriplighet kan tyckas göra den välvald. Den mörka utveckling vi ser för hbtq-personers rättigheter – också i vårt eget närområde – gör att människor med rätta är vaksamma. Inte minst bland yngre rymmer frågan en energi som inte ska underskattas. Minsta misstanke om diskriminering på grund av kön eller sexuell läggning är ett rött skynke.

Unga amerikaners minskade intresse för religion beror, enligt somliga bedömare, på att de är ”allergiska” mot religioner som ”uppfattas som fientliga mot hbtq-personers rättigheter” (KT 17/2021). Slutsatsen kan illustreras av det som hände i Europa när Vatikanen i mars 2021 uppmanade katolska präster att inte välsigna homosexuella par, med motiveringen att ”Gud inte kan välsigna synd”.

Uttalandet ledde till massavhopp från kyrkan, bland annat i Belgien där flera tusen lämnade kyrkan och troende kristna krävde att deras dop skulle upphävas. ”Troskongregationen har gjort självmål”, sa Johan Bonny, katolsk biskop i Antwerpen (Sändaren 19/2021). Och han har alldeles rätt. Konservativa kristnas hang up på denna fråga är ofta ett själavårdsmässigt och kommunikativt haveri.

Aversion mot att hbtq-personersrättigheter förnekas är naturligtvis inte ett amerikanskt eller katolskt fenomen. Även Svenska kyrkan har ögonen på sig. Också hos oss är detta en viktig symbolfråga.

Men man får då inte glömma att Svenska kyrkan är ett av de mest liberala och inkluderande samfunden i världen vad gäller den här frågan. Och samvetsklausulen förändrar knappast detta faktum.

Det gör hela debatten beklaglig. För Svenska kyrkan har en ordning som verkar fungera. Men nu riskerar vi få en kyrka som i förlängningen blir allt trängre, alltmer splittrad och där prästers samvets­frihet i en icke-konstitutiv tolkningsfråga begränsas. Det är också illavarslande när kyrkliga nomineringsgrupper byter fot i teologiskt komplexa frågor under en pågående valrörelse, till synes som en följd av tilltagande opinion (KT 26/8).

Sammantaget blir debatten besvärande för kyrkan. Biskopsmötet och kyrkans läro­nämnd har tidigare slagit fast att Svenska kyrkans lära rymmer olika tolkningar av äktenskapet, samt att ett vigningskrav för prästkandidater i den här frågan skulle strida mot kyrkans ordning.

När olika nomineringsgrupper nu trycker på för en förändring ställs skarpa frågor in mot kyrkans konstitution; frågor av teologisk och ekumenisk art. Är det de förtroendevaldas roll att driva biskops­möte och läronämnd framför sig?

Vad säger våra systerkyrkor? Och vad säger våra biskopar?

Jonas Eek