Fem trender och ett trendbrott

Jonas Eek opinionschef

 Analyserna avlöser varandra, insikter och bortförklaringar likaså. Och det finns flera anledningar att dröja sig kvar vid söndagens kyrkoval. Som fem trender och ett trendbrott.

Många påtalar att förändringarna i årets kyrkoval är oväntat små. Möjligen bortsett från Alternativ för Sveriges intåg (högersväng?) och Vänsterns framfart (vänstersväng?). Att dessa grupper som, på olika sätt utgör ytterligheter, får framgångar
speglar en polarisering i samhälle och samtid. Dikena på bägge sidor om mitten gör sig påminda. Kanske vittnar resultaten också om att många unga lär ha röstat.

Men för övriga grupper handlar det om relativt marginella rörelser. Ändå är det rimligt att tala om ett slags ”kyrksväng” då man ur resultatet kan läsa ut – åtminstone – fem trender och ett trendbrott.

 

Stort engagemang

Valdeltagandet förblir på en relativt sett hög nivå. Statsvetaren Erik Amnå imponeras visserligen inte av valdeltagandet i KT. Historiskt sett är ändå valdeltagandet högt och tydliggör att det finns ett samhällsengagemang kring Svenska kyrkan. 850 000 röster är inget man snackar bort. Numerärt är det lika många som röstade i kyrkovalet 2001. Att siffran i stort sett är densamma tjugo år efter skilsmässan från staten är egentligen häpnadsväckande, jämfört med kyrkans övriga verksamheter där tappet under samma tidsperiod varit betydande.

 

Politiska partier förlorar

Det är en trend att de etablerade politiska partierna går bakåt. De behåller alltjämt makten över kyrkan men greppet försvagas. Ett högt valdeltagande har tidigare varit ett recept för dessa grupper att komma ut som vinnare, då de varit duktiga på att mobilisera sina väljare. Nu är det tvärtom just dessa grupper som tappar: Socialdemokraterna (S), Centerpartiet (C) och Sverigedemokraterna (SD).

Ser man över tid är bilden något mixad. I det längre perspektivet ligger S i stort sett stilla. År 2001 hade man 29 procent och i årets val drygt 27 procent . Men jämfört med förra valet har man tappat nästan tre procentenheter, vilket motsvarar nio procent. För C är läget än mer bekymmersamt. Över tid tappar man betänkligt: 17 procent av rösterna år 2001 har blivit 11 procent 2021. Och i närtid – jämfört med 2017 – har man förlorat drygt 2,5 procent, vilket motsvarar en minskning på 19 procent. SD, som har en kortare historia, är upp jämfört med sitt första val 2005, men minskar motsvarande 16 procent sedan förra valet. Det är uppenbart att samtliga riksdagspartier gör ett katastrofval i årets kyrkoval.

Detta samtidigt som två av de obundna grupperna ökar. Medan Frimodig kyrka (FK) tappar växer Öppen kyrka (Öka) med en procentenhet till drygt fem procent (vilket motsvarar en ökning på 22 procent). Ökningen för Posk, Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan, är på motsvarande 14 procent och trenden är stabil sedan 2001. Det är intressant att trenden för Posk är så tydlig. Gruppen utgör ett mittenalternativ i en miljö där det inte alltid är enkelt att vara mitten (om det någonsin är det). Ofta är frågeställningarna komplexa och samtalet polariserat. Då kan nomineringsgrupperna frestas att komma med förenklade svar på svåra frågor. Inte sällan tar FK och Öka plats på var sin ytterkant, medan Posk försöker navigera i mitten och härbärgera motsatser. Ibland kan Posk upplevas spretigt. Men kanske en sådan ansats tilltalar väljarna som ser kyrkan som något annat än en gemenskap kring åsikter.

 

Tonalitet spelar roll

Det är högst troligt att Posk:s framgång hör direkt samman med de politiska partiernas tillbakagångar. Den tonalitet valrörelsen kom att få, och som framför allt S bidrog till, är ovärdig kyrkan. När man sista veckan före valet målade ut sina meningsmotståndare som antidemokrater och homofober var det ett riktigt sänke. Det bidrog varken till kyrkans eller det egna partiets uppbyggelse. Och man spelade ut kortet med öppna ögon. Man visste att de åsikter som man angrep – frihet från vigselkrav och indirekta val – är fullt förenliga med Svenska kyrkans ordning, tro och lära. Inte minst ärkebiskopen var väldigt tydlig.

Det är uppenbart att samtliga riksdagspartier gör ett katastrofval i årets kyrkoval. Detta samtidigt som två av de obundna grupperna ökar.

Dessutom kryddade man sin anrättning med uppenbara lögner. Dels från Aftonbladets Anders Lindberg som menade att Posk gick ”till val på att avskaffa den interna demokratin”, vilket är direkt osant. Dels från S gruppledare i kyrkomötet Jesper Eneroth som i TV4 (15/9) – i debatt just med Posk:s Amanda Carlshamre – hävdade att ingen prästvigd kvinna haft anställning i hans hemförsamling i Bohuslän, vilket också visade sig vara osant. Att som förtroendevald inom Svenska kyrkan i riksmedia svartmåla sin hemförsamling väcker verkligen frågor. Hur som helst är det tydligt att denna politiska retorik inte gick hem. När samme Eneroth dagen efter valet spelar ner de egna misslyckandena och hyllar Visk, Vänstern i Svenska kyrkan, som en nomineringsgrupp som ”inte ställer grupp mot grupp” (KT 20/9) är det faktiskt löjeväckande. För kyrkans skull kan man hoppas att S eftervalsanalys landar i en annan strategi för framtida val.

 

Konflikter förändrar

Att lokala konflikter bidrar till konkret förändring är en gammal trend inom kyrkopolitiken. Det bråk som under året har skakat Härnösands stift fick sin logiska fortsättning i söndagens kyrkoval. Några personer som högljutt kritiserade S hantering av Härnösandgate bildade en lokal Öka-grupp. Öka fanns inte i Härnösands stiftsfullmäktige vid förra valet, men knep i årets val 1 375 röster vilket innebär två mandat. Samtidigt tappade S tre mandat. S tapp till kyrkomötet innebar dessutom att Kenneth Norberg, som var den som hårdast drev på för att avsätta biskopen, inte kom in i kyrkomötet. Måhända en trend till förmån för kyrkans episkopala linje.

 

Nytt läge

En del, som tycks vilja relativisera den ”kyrksväng” som valresultatet utgör, påpekar att S alltjämt är större än Posk, Öka och FK tillsammans. Det är sant sett till antalet mandat, där S har 70 mandat medan de tre oberoende grupperna samlar 69 mandat. Men ser man till faktiska röster samlar Posk, Öka och FK 28,35 procent av rösterna och är större än S som får 27,60 procent. Och jämfört med förra valet är skillnaden markant: då samlade S 30,34 procent av rösterna och de obundna endast 25,45 procent, med en mandatfördelning på 76–64. Denna ”kyrksväng” speglar ett nytt läge för kyrkan, och att de tre ordförandena i Posk, Öka respektive FK dessutom publicerade en gemensam debattartikel, ”Släpp kyrkan fri från partipolitik”, i Aftonbladet (30/8) förstärker den bilden.

 

✽ ✽ ✽

 

Trender går att bryta

Slutligen utgör framgången för Vänstern i Svenska kyrkan ett tydligt trendbrott. Tidigare har gällt att hybridpartierna har det svårt. Både liberaler, moderater och kristdemokrater har sett väljarskaror fly sedan moderpartierna lämnade kyrkopolitiken och ersattes med de (ganska) fria grupperna Fria liberaler i Svenska kyrkan (Fisk), Borgerligt alternativ (BA) och Kristdemokrater i Svenska kyrkan (KR).

Att Visk nu lyckas, och även Miljöpartister i Svenska kyrkan de gröna (MPSK), speglar antagligen ett par saker: många unga väljare som vill ha radikala alternativ; konkreta sakfrågor som hbtq, klimat och skogen som centrala ämnen; samt en allmän Nooshi Dadgostar-effekt. Oavsett vilka av dessa som väger tyngst kanske framgångarna kan inspirera andra.

Eskil Jonsson
Att Visk fördubblar sitt mandat kan knappast vara en marginell företeelse för några radikala aktivister. Visks politiska program stämmer ovanligt väl med kyrkans centrala budskap om fred och rättvisa för fattiga och förtryckta. Vänstern är därmed knappast en ytterlighet, om inte kyrkans profetiska budskap i sig är en ytterlighet"