När Jesus bad för den kommande församlingen bad han om en enda sak: att de skulle vara ett. Uppgiften var att gestalta enheten bortom alla olikheter för att världen skulle komma till tro. Tvåtusen år senare lever vi mitt i ett nytt kyrkolandskap i Sverige. Världen har kommit till oss med sina många, långa och rika kyrkotraditioner. Men tyvärr är frågan lika aktuell nu som då: Hur blir vi, fastän många, en enda kropp?
Visst har det varit viktigt att påminnas om reformationens betydelse under det gångna jubileumsåret. Mycket energi har lagts på att lyfta fram Martin Luthers tänkande för att stärka den egna identiteten som kyrka. Välskriven litteratur har publicerats som både diskuterar och problematiserar arvet på ett angeläget sätt. Men den enskilt viktigaste händelsen var nog påvebesöket på reformationsdagen förra året för katolikers och lutheraners gemensamma förberedelse av reformationsminnet i Lunds domkyrka.
Att se påve Franciskus sida vid sida med Sveriges ärkebiskop Antje Jackelén och Lutherska världsförbundets ordförande biskop Munib Younan var i sig ett tecken på enhet bortom olikhet. Oenigheten i ämbetsfrågan och många andra frågor är kompakt men det faktum att de bad tillsammans i respekt för det heliga och för varandra är ett språk som når långt utanför kyrkornas gränser. På samma sätt fylls jag av värme när jag ser ledningen för Sveriges kristna råd med pastor Karin Wiborn i spetsen sida vid sida med kardinalen Anders Arborelius och olika orientaliska kyrkoledare i vårt land. Det är bilder av samhörighet över kultur- och åsiktsgränser som jag tror väcker hopp och manar till efterföljelse.
Men sådana manifestationer till trots är kyrkosplittringen ändå ett faktum. Därför är årets lutherska jubileumsfirande inte enbart en glädjefest. Martin Luther ville inte splittra kyrkan, han var en from och gudssökande man som ville öppna och tillgängliggöra evangeliet för människor i sin samtid. Men maktens motstånd tvingade fram en brytning och det såret lever vi med. Aldrig har jag upplevt det så smärtsamt som nu vid det första reformationsminnet i den globala tidsåldern. Sällan har behovet av synlig enhet varit större och kallelsen att gestalta Kristushemligheten mer påtaglig än i världen omkring oss idag.
Det betyder inte att vi ska tona ned eller bortse från skillnaderna mellan våra traditioner. Det finns frågor som vi kanske aldrig blir överens om och det är naturligt att känna både vrede och sorg inför detta. Men hur kommer vi vidare utan att fastna i våra känslor? Ett sätt är att tillsammans på hemmaplan börja praktisera de så kallade ekumeniska imperativen i det lutherskt-katolska dokumentet Från konflikt till gemenskap (Rapport från evangelisk-lutherska/romersk katolska enhetskommissionen inför reformationsminnet 2017).
Imperativen förutsätter en ”hjärtats omvändelse” där vi börjar med att söka det gemensamma och först därefter sätter ord på det som skiljer oss åt. Lyssnandets konst är grunden liksom viljan att låta sig förändras i mötet med varandra och varandras trosvittnesbörd. Om sådana möten blev verklighet över olika kyrkogränser skulle det snart ge eko också i det omgivande samhället. Här finns nycklar till både personlig utveckling och andlig fördjupning av tron.
Kanske är det rent av så att reformation i den globala eran inte låter sig begränsas av kyrkotillhörighet. Enheten söker oss och vi kommer inte undan. Tecknet i Lund manade oss att återupptäcka kraften i evangeliet och tillsammans över kyrkogränser förkunna och tjäna världen. Vad väntar vi på?
LÄGG TILL NY KOMMENTAR