Europas och i synnerhet Skandinaviens välfärdssamhällen skiljer sig från de flesta andra i hur vi organiserar oss. Vi betalar höga skatter och får i gengäld en god samhällsservice, skydd, och säkerhet. Ekvationen bygger på att invånarna och statsmakten har ungefär samma syn på vad kontraktet innebär. Och att båda parterna troget uppfyller det.
Det är nu det kan bli problem. Vissa av samhällets allra rikaste försöker undvika att betala skatt genom att spela ut de olika EU-ländernas lagstiftningar mot varandra eller gömmer undan stora belopp i skatteparadis. När detta avslöjas blir vi knappast förvånade, men ändå mycket arga. 2 000 svenskar har placerat pengar i skatteparadis. Det är det som kallas Paradisläckan (13,4 miljoner dokument har läckt från juristbyrån Appleby). 20 gånger mer än Sveriges hela BNP har hållits undan på detta sätt. Det är helt enkelt svindlande summor.
Man räknar försiktigt med att Sverige förlorar 40 miljarder årligen i undanhållna skatter, eller lika mycket som hela rättsväsendet kostar. Riksdagen och EU bär själva en del av ansvaret eftersom man stiftat lagarna som gör detta möjligt.
Räkningen skickas sedan direkt till medborgarna i form av skattehöjningar eller neddragningar i offentlig sektor.
Skandaler är alltid intressanta för mediebranschen. Man försökte exempelvis vinna billiga poäng på att kronprinsessan Victorias och prins Daniels bröllopsresa visade sig ske med hjälp av lyxjetplan och fartyg registrerade på Bermuda, och som ägs av kungafamiljens vän miljardären Bertil Hult. Han förekommer i Paradisläckan.
Men när drevet går kan man fundera på hur väl vi andra skulle klara en granskning? Det har ju visat sig att inte ens pressens egna journalister bär oskuldens snövita dräkter.
Samtidigt som detta händer så har medborgarna under en lång rad år märkt av en försämrad samhällsservice och trygghet. Skola, sjukvård, äldrevård och polis är några av de områden som idag har stora problem med att leverera det vi har rätt att begära. Vi ser många exempel på hur det offentliga Sverige misshushåller med sina resurser. Och det tär på förtroendet. Någonstans finns också en gräns för hur höga skatter ett land kan ha utan att ekonomin skadas. Var denna gräns ska dras, om det tvistar politikerna. Men om vi verkligen skulle bli allt mindre villiga att betala skatt, så är det vår samhällsmodells död som vi ser början på.
Är det i ljuset av detta som Leif Östling så föga vältaligt utbrast: – Vad fan får jag för pengarna?
När han sedan såg nyktert på saken så erkände han att han hade utryckt sig slarvigt.
I kyrkan har vi haft skandaler då medlemmarna undrar precis samma sak. Kyrkans pengar har i vissa fall gått till saker som vi inte kan acceptera, och många lämnade oss när man upplevde att vi svek våra ideal. Det är ju betydligt enklare att gå ur kyrkan än att lämna staten…
Martin Luther talade om vår inkrökthet i oss själva. Vi ser främst våra egna problem och behov och fastnar i dessa. Om pengar blir vår främsta trygghet, rentav en avgud, så ligger det nära till hands att vilja äga så mycket som möjligt och utnyttja systemet.
Kristus har betalat det yttersta priset för dig och mig. Att tro på detta måste leda till konsekvenser för hur vi beter oss mot våra medmänniskor, vilka relationer vi vill ha, och vår vilja att leva i försoningens tecken. Att motverka girigheten genom att leva som vi lär – är en bra början. Pilgrimsvandringen genom livet gör vi helst med lätt packning.
Paradisläckan, då namnet syftar på att det skulle vara paradisiskt med dolda förmögenheter, är djupt ironiskt. Man tycks alldeles ha glömt bort ormen, och hur det går när man äter av den förbjudna frukten.
Om än er rikedom växer, förtrösta inte på den. Ett har Gud talat, två ting har jag hört: att Gud har makten, att du, Herre, är trofast. (Psaltaren 62)
LÄGG TILL NY KOMMENTAR