Den som är anställd inom svensk sjukvård och som vägrar att utföra vissa arbetsuppgifter har inget stöd i svensk lag. Samvetsfrihet finns inte. Religiös tro eller övertygelse duger inte som grund för att slippa utföra exempelvis abort. Sedan får frågan vara hur etiskt komplicerad som helst, på samma sätt som en personlig och privat tro får se ut hur som helst.  Men den ska lämnas därhän i jobbet inom sjukvården.

Nu har frågan om samvetsfrihet fått ny aktualitet. En barnmorskestudent har anmält till DO, diskrimineringsombudsmannen, att hon blivit utsatt för diskriminering på sin arbetsplats på grund av sin tro och övertygelse. Anledningen är att hon, en kristen kvinna, förklarat att hon inte var ”kapabel att utföra aborter på grund av” sin tro och att det strider mot hennes övertygelse. Däremot har hon sagt sig vara villig att utföra alla andra arbetsuppgifter som barnmorska och att hon kunde jobba vilka tider som helst.

Svaret från chefen för förlossningskliniken/BB avdelningen på det sjukhus där kvinnan redan har en anställning som sjuksköterska, var att hon inte var välkommen att jobba hos dem som barnmorska. Varken nu eller senare. Sjukhuset kan inte anställa någon som inte kan utföra alla arbetsuppgifter.

En fråga som genast inställer sig är hur en blivande barnmorska kunnat sväva i sådan okunnighet om vad som förväntas av henne. Har man inte diskuterat detta under utbildningen?
Har hon inte fått veta att de som arbetar inom kvinnosjukvården, på gynmottagningar eller kvinnokliniker, självklart förväntas stå bakom den svenska aborträtten?

Har man undvikit att berätta att den kvinna som vänder sig till vården ska bemötas av vare sig skepsis eller ifrågasättande över sitt val och att utföra aborter anses som en självklar del i en barnmorskas yrkesutövande, var sig det gäller själva genomförandet av ingreppet eller att stödja och ge råd till de kvinnor som står inför ett sådant?

Om dessa frågor varit föremål för diskussion och reflektion under utbildningen hade kanske studenten insett att det finns andra sjuksköterskespecialiteter som hon kunde valt och där inte tro och övertygelse spelar en framskjuten roll.

Men nu ligger ärendet hos DO, den statliga myndighet som arbetar mot diskriminering och för allas lika rättigheter och möjligheter, oavsett religion eller annan trosuppfattning. Tidigare resultat från ärenden med religiösa förtecken gör att det ska bli mycket intressant att följa vad DO gör med anmälan från barnmorskestudenten.

En anledning är att för drygt fyra år sedan stämdes Arbetsförmedlingen av DO för religiös diskriminering. Ärendet då handlade om en muslimsk man som stängts av från aktivitetsstöd eftersom han vägrat skaka hand med en kvinnlig chef. Mannen erhöll skadestånd.

Ett annat fall handlade om en kvinna som av religiösa skäl vägrade smaka på fläskkött och därmed nekades plats på en kockutbildning. Ärendet slutade i förlikning och kvinnan erhöll skadestånd för diskriminering.
Detta är facit från DO hittills.

Men denna gång är det en kristen kvinna som vänt sig till DO med sitt ärende. Kommer det att göra skillnad när frågan hanteras? Tas hennes ärende upp eller slängs det i papperskorgen? Är det en nackdel att hennes tro och övertygelse räknas till majoritetssamhällets, trots att det i dag av allt fler anses vara post-kristet?
Hur det än slutar, väcker ärendet frågor som utmanar vårt demokratiska samhälle. I slutändan handlar det ändå om religiös övertygelse eller religionsfrihet ska vägra tyngre än exempelvis mänskliga rättigheter, jämlikhet mellan könen eller jämställdhet i arbetslivet? Och var går gränsen? Vem sätter den?

Och hur ska det vara i utbildningsvärlden? Hur mycket hänsyn ska tas till religiös övertygelse? Hur mycket av religiösa särintressen orkar ett samhälle bära?