Brita Häll och jag börjar göra en lista över orädda svenska kvinnor, ett komplement till Newsweeks lista. Det är inte svårt: Eva Brunne, Pia Sundhage, Elisabeth Ohlson Wallin, Renata Chlumska, Suzanne Osten, Inga-Britt Ahlenius,  i tidigare generationer Margit Sahlin, Bang. För att bara börja.

Det slår mig under skrivandet, att vara orädd är en sak – frontlinjens folk, de starka som tar matcherna. Att vara rädd, att tvingas vara rädd är något annat.

Rädsla är ett fruktansvärt vapen, som kan hålla människor i ett skruvstäd. Runt om i världen används rädslan, inte minst mot kvinnor. Journalisterna Karin Alfredsson, Kerstin Weigl och Linda Forsell har samlat ett uppseendeväckande och förskräckande material på sajten Dödsorsak: kvinna, nyhetsflödet om massvåldtäkter, änkebränningar, syraattacker och misshandel konkretiserat i drabbade och offer som berättar sin historia.

Detta handlar inte bara om andra. Vi rör oss i rätt riktning i Sverige, på många sätt tillhör vårt land de bästa i världen vad gäller jämställdhet och frihet från rädsla. Men det är ingen naturlag. Av en slump får jag pionjären Elin Wägners novellsamling Svalorna flyger högt i handen kvällen före Internationella kvinnodagen. I novellen Abborrar på noten berättar hon en historia om de första generationernas folkskollärarinnor som satt prisgivna åt bygdens välvilja eller illvilja i sina små skolhus. En artonårig fosterhemsflicka som bor hos en av dessa lärarinnor är ensam under påsklovet. Hon attackeras av en luffare en kväll, han har förstått att hon är ensam och bryter sig in. Med en halsbrytande flykt kommer hon undan misshandel och våldtäkt. På en förmiddag vet hela bygden om det som hänt, och om kvällen kommer en hop fulla slynglar för att göra det luffaren misslyckades med, våldta henne.

En eller två generationer, längre bort är det inte, att en bygd skulle acceptera en gruppvåldtäkt som ett busstreck.

Vi är på väg åt rätt håll. Jämställdheten ökar, men vi är inte där än.

Och det finns rörelser i andra riktningen, inte sällan med en konservativ religion som tillhygge: kvinnor känner sig åter utsatta och riskerar attacker om de rör sig utan slöja i Kairo och i Teheran, i Jerusalem ser ultraortodoxa judar till att bilder av kvinnor inte får finnas i det offentliga rummet, i USA flyttar en rigid syn på moral och familj in i världspolitiken med kandidater som Rick Santorum.

Därför känns det rätt att inte bara tala om de orädda denna dag, utan alla de rädda som inte ska behöva vara det.