Med undantag för någon mycket sällsynt känslo­rörelse ser jag orörliga ansikten, masker som inte avslöjar något om vad som rör sig där bakom. Jag lyssnar till rösterna och det som sägs, men för att citera en beskrivning av röst och tal i no-teatern: ”Mässandet sker inom en begränsad tonskala, med långa repetitiva delar inom ett litet dynamiskt omfång.”
Jag är nog rätt övertygad om att både Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven är högst hedervärda och förträffliga personer. Men i och med upphöjelsen till partiledare och statsminister/statsministerkandidat har de låtit sina personligheter täckas av masker som bestäms av det spel de deltar i. Vi ser inte längre deras egna ansikten bakom maskerna.

Visar någon av dem känslor är det så sällsynt att det blir rubriker i tidningarna.
Detta kan nu låta som direkt förolämpande mot våra två ledande politiker. Men så är det inte. De, liksom ledande gestalter på andra samhällsområden, är förmodligen rationella och förnuftiga när de tar på sig masker och ersätter det egna språket med ”mässande inom en begränsad tonskala”. No-teatern har utvecklats under 700 år. Den lär oss dramaturgins lagar. Det är rimligen mer än en tillfällighet att dramaturgin i ålderdomlig teater och dramaturgin i nutida politik uppvisar så starka släktdrag.

I förra veckan lyssnade jag till utfrågningarna av fyra av de fem ärkebiskopskandidaterna. Det var fyra synnerligen sympatiska personer, var och en trogen sin egen personlighet och sina egna erfarenheter. De frågades ut av två välvilliga journalister som inget hellre ville än att låta kandidaterna göra sig själva rättvisa. Det var så tilltalande: öppna ansikten i ett öppet demokratiskt samhälle.

I no-teatern finns en peripeti, en punkt vid vilken handlingen tar en ny riktning. Dramat handlar i själva verket inte, som man först frestats tro, om den resande munken utan om den han möter på sin resa. Men denne lokale fiskare eller bonde visar sig i andra akten vara en osalig samuraj, ett monster som inte kommit till vila eller någon annan emblematisk figur i no-teaterns historia. Den oförarglige är allt annat än ofarlig. Bipersonen är huvudperson.

Utfrågningen av ärkebiskopskandidaterna var första akten. Kandidaterna var huvudpersoner, journalisterna spelade birollerna.
Så förblir det sannolikt inte. Journalisterna kommer snart att visa sig vara de som driver handlingen. Förr eller senare gör de anspråk på huvudrollen – shite med no-teaterns språk . Fråga är om någon av kandidaterna – omöjligt att i dag säga vilken av dem – kan komma att besegra mediesamhällets dramaturgi och trotsa den medielogik som gör att det öppna ansiktet döljs bakom en mask. Kan någon av dem därmed erövra ett samhälleligt ledarskap som låter huvudpersonerna i samhällsdramat förbli huvudpersoner?

Eller är offentliga personer i det moderna mediedramat dömda att bli rollspelare som mässar inom en begränsad tonskala med långa repetitiva inslag inom ett litet dynamiskt omfång?