Stress i yrket behöver belysas teologiskt

Under den braskande rubriken ”Sveriges farligaste yrke” uppmärksammade många massmedier förra veckan det faktum att Svenska kyrkans präster
löper störst risk att drabbas av psykisk ohälsa
genom sitt arbete. Uppgifterna är i sig inte nya men förtjänar fortsatt uppmärksamhet.

Svenska kyrkans präster har utan tvekan höga krav på sig. Det understryks av prästlöftena, men kan dessutom handla om en ökande förväntan på att kyrkan ska ställa upp när andra samhällsinstitutioner spricker i sömmarna. Här uppstår en gränsdragningsproblematik, när präster och andra kyrkoarbetare vill vara goda och räcka till, trots att behoven aldrig tar slut. Sålunda sägs präster arbeta mer varje vecka än såväl skolledare som IT-folk.

I en kommentar pekar Kyrkans arbetsgivarorganisation på vikten av att få möjlighet till regelbunden vila och avlastning i ett yrke med så många krävande mänskliga kontakter. På liknande vis menar Kyrkans akademikerförbund att arbetsgivaren måste sluta utnyttja det faktum att så många präster har oreglerad arbetstid och kan kallas in när som helst.

Allt detta är bra och viktigt att fortsätta arbeta med, men i rapporteringen saknas också två perspektiv. Det första handlar om det faktum att kvinnor drabbas hårdare än män. Det kan handla om traditionella könsroller, där kvinnor fortsätter att dubbelarbeta i både hemmet och på sin arbetsplats, även som präster. Kanske är det en fortsatt känsla av att måsta bevisa sin duglighet i ett traditionellt manligt yrke. Det skulle också kunna handla om att kvinnor i högre grad än män uppfattar prästens roll som omvårdande och därmed mer krävande i mänskliga relationer.

Det andra perspektivet som saknas är det teologiska. Inför nästa års reformationsjubileum
talas det om ambitionen att tvätta bort bilden av Luther på axeln. Det rimmar i så fall illa med det faktum att Svenska kyrkans präster tycks slita mer ont än någon annan i sitt arbete.

Kanske handlar det om en förskjutning i den lutherska tankefiguren om balans mellan lag och evangelium. Agne Nordlander, docent i systematisk teologi, menar exempelvis att svenska präster talar allt mer i sina predikningar om vad människan kan och bör göra och allt mindre om vad Gud har gjort och gör för oss.

Om iakttagelsen stämmer är det inte överraskande om präster får allt svårare att hitta sin nödvändiga återhämtning. Nåden gäller rimligtvis också präster och kan handla om rätten att sätta gränser för att inte själv gå sönder. Att överlämna det vi inte räcker till för till Gud i bön är inte bara ett gott råd till församlingsbor utan en nödvändighet, också för präster.