Samvetsfrihet. Frågan om abort och vårdpersonalens möjligheter till att reservera sig mot att delta, är mycket komplex. Den lösning som grannländerna Danmark och Norge har, borde kunna fungera även här.
Den offentliga debatten om huruvida vårdpersonal ska kunna vägra utföra aborter blossar upp med jämna mellanrum. Barnmorskan Ellinor Grimmark är ett återkommande exempel, nu senast i en process i Arbetsdomstolen. Grundfrågan gäller om Jönköpings läns landsting gjorde fel som vägrade henne anställning 2014 sedan det framkommit att hon som kristen inte vill medverka vid aborter.
Frågan har tidigare prövats av Diskrimineringsombudsmannen som har konstaterat att barnmorskans religionsfrihet inte har kränkts. Den uppfattningen är helt rimlig, eftersom religionsfrihet inte är detsamma som religionsrätt. Det går med andra ord inte att automatiskt hävda sin rätt i alla sammanhang med hänvisning till den egna livsåskådningen. Det är viktigt att påminna om det, så att religionsfriheten inte missbrukas som begrepp och därmed kan äventyras som grundläggande mänsklig rättighet.
Frågan om samvetsfrihet är däremot svårare. De flesta EU-länder, däribland Danmark och Storbritannien, samt Norge, som alla har en liknande värdegrund som Sverige, erbjuder en sådan möjlighet. Det betyder att personalen har möjlighet att skriva på en personlig reservation mot att utföra aborter.
I den pågående svenska debatten drar jurister olika slutsatser om vad den svenska abortlagen egentligen säger om samvetsfrihet för vårdpersonal. Det är därför bra att sakfrågan åter prövas i domstol, efter att Ellinor Grimmark tidigare har fått avslag i tingsrätten.
Det finns en rädsla bland många debattörer för att den här sortens processer på sikt ska äventyra rätten till abort i Sverige med tanke på att den har inskränkts i många länder på senare tid. Problemet är att den sortens oro i kombination med ett starkt abortmotstånd från andra hållet låser hela frågan i ett ställningskrig.
Svenska kyrkans läronämnd konstaterade 2015 att det har funnits olika uppfattningar genom kyrkans historia om den precisa tidpunkten för fostrets människoblivande och att det finns utrymme för olika ståndpunkter i kyrkans tro.
Samtidigt påminner nämnden också om sitt eget uttalande från 1993 om att mänskligt liv börjar i konceptionsögonblicket. Den uppfattningen kan vara vägledande för den som så vill, men kan givetvis inte tvingas på någon.
Oavsett vilket ska det inte behöva råda någon tvekan om att den som söker sig till sjukvården för abort ska få ett professionellt och sakligt bemötande i enlighet med rådande lagstiftning. Så länge det finns kvinnor som vill genomgå en abort är det enda rimliga att det ska vara tillåtet och erbjudas av sjukvården. Det finns alldeles för många exempel på vilka katastrofala följder illegala aborter kan få.
Men ett sätt att komma vidare från den låsning som nu råder vore att ödmjukt konstatera att vårdpersonal, oavsett tro, ibland mår psykiskt dåligt över att utföra inte minst sena aborter. Forskning visar också att många kvinnor som genomgår en abort blir berörda på djupet av det som sker med frågor om det liv som aldrig kom att födas eller om rädslan för att aldrig komma att bli gravid någon mer gång.
Låt oss därför erkänna att abort är en komplex fråga och ge alla inblandade ett respektfullt bemötande och ett handlingsutrymme för det egna samvetet så långt det är möjligt. Det borde kunna fungera i Sverige också.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR