SIGNERAT ”Min fråga är vilket ansvar vi tar för den andre”. Det är David Qviström som resonerar kring vad det är som driver honom som journalist. Han har just tagit emot ”Wendelapriset” som delas ut till journalister som utmärkt sig för goda socialreportage i tryckt press. Han delar priset med Johanna Karlsson, som skrivit i Sydsvenskan om den svarta krognäringen i Malmö.
David Qviström är reporter här på Kyrkans Tidning. I elva år har David Qviström rapporterat om vårt förhållande till de människor som kommer hit från krig och svält. Han försöker leva sig in i det liv och de förhållanden som är ”den andres” i Mauretanien. Han säger att det inte går. Tydligast blir det när han möter en mamma vars tre barn har svultit ihjäl. Vad frågan han henne om?
Mötet mellan Johanna Karlssons reportage om etniska subkulturer i Malmö och David Qviströms skildring av svältens Västafrika är inte alldeles lätthanterat. Den restaurangägare som Johanna Karlsson arbetar för i Malmö anställer i stort sett bara landsmän. De lever under miserabla förhållanden. De tjänar några tior i timmen. De lever i en enklav helt bortom svensk lag och svenska krav. Men de har mat för dagen, till skillnad från de människor som David träffar i Mauretanien. Och restaurangägaren, antyder Johanna, har ändå något slags idé om hur han ska hjälpa landsmän till försörjning och tillstånd att få stanna i Sverige.
”Riksdagspartierna har inget i kyrkan att göra. Vik nu därför en gång för alla hädan och ge plats åt de partipolitiskt obundna grupperingarna”, skriver Dagens Nyheters ledarskribent Susanna Birgersson. Jovisst är det skönt om man kan sortera saker i fack: Där finns politiken, där finns moralen och i ett tredje fack finns tron. Jag kan skänka pengar via UNHCR. Mitt trossamfund Svenska kyrkan verkar genom Lutherska världsförbundet. Och en liten rännil av mina skattepengar går via Sida till Mauretanien. Men mamman vars tre barn svalt ihjäl är ”den andra”. Visst kan jag hemma i min kammare sortera i moral, politik och tro. Men min nästa, ”den andre” för att använda Martin Bubers uttryck, är hel och odelbar.
Jag håller med Susanna Birgersson om att det inte alls är bra om kyrkopolitiken blott blir ett redskap för en alltmer själlös partipolitisk strid. Men när man genom David Qviströms reportage och personliga berättelser möter svältens verklighet är inte behovet av sortering längre lika uppenbart. Och Johanna Karlsson visar med sitt reportage i Sydsvenskan att färgskalan svart/vitt inte riktigt räcker till för att skildra den verklighet i vilken faktiskt lever i dagens Sverige.
Jag tror att tiden för svart och vitt håller på att rinna ut. Biståndet visar verkligen hur stat och kyrka, eller för den delen stat och ideella organisationer, inte går att skilja åt. I biståndsverksamheten har detta länge varit uppenbart. Det borde vara lika uppenbart i vår ”inre biståndsverksamhet”. Vi lurar oss själva om vi tror att vi kan hänvisa solidariteten till staten eller att vi var och en kommer att klara något slags självsolidaritet via marknaden
LÄGG TILL NY KOMMENTAR