Runt om i landet finns många lyckade exempel på utveckling av kyrkans arbete. Det är inte främst nya verksamheter som ska uppfinnas, utan framgångsfaktorer är det typiska och unika.
Kyrkoherde Christofer Wilsons debattartikel Vill vi vara kyrka eller husförvaltare? sätter fingret på en grundläggande fråga om kyrkans existensberättigande. Många kan säkert känna igen sig i att det svåraste i prästtjänsten är att ibland misslyckas: ”Att satsa så mycket, och inte få större genomslag. Att det som betyder så mycket för mig betyder så lite för andra”. Han beskriver en rad kyrkliga strategier för att möta misslyckandet: att vänja sig, kamouflera nederlaget i större sammanslagna enheter, göra de anställda till surrogat för församlingen eller vända energin inåt och ägna sig åt interna angelägenheter.
Förhoppningsvis finns ändå fler strategier, till exempel konceptutveckling. Visst – konceptutveckling kan vara ett luddigt begrepp och det finns konsulter som livnär sig på den otydligheten. Ändå behövs kreativt tänkande och frimodigt prövande för att vidareutveckla idéer till bärande koncept. Också i kyrkan, även om kyrkan och tron ytterst inte är ett koncept utan ett liv att leva.
Kyrkans tidning skildrar regelbundet personer och arbetslag som lokalt konceptutvecklar kyrkans arbete. Ibland benämns det som pastoralteologi eller -strategi. I Kyrkans Tidning kunde vi läsa om Jonas Ahlforn von Beetzen, präst i Sörbykyrkan i Örebro, som utifrån en konkret målsättning – det ska vara lätt att komma, lätt att gå och berikande att stanna – har utvecklat och utökat den vanliga gudstjänsten till en Storsöndag med högmässa, fika, undervisning, lovsång och lunch under en hel förmiddag. Resultatet är ett fördubblat antal gudstjänstdeltagare. I det här numret möter vi kyrkoherde Lena Skoting, som i Säffle gör en strategisk omställning av fastigheterna, genom att avyttra somliga och funktionsanpassa andra.
De båda exemplen visar vad konceptutveckling handlar om. Det är inte nya verksamheter som ska uppfinnas, utan det typiska och unika som är framgångsfaktorer, i dessa två fall kyrkans rit och rum. Dessutom syftar det till att, på olika sätt, öka tillgängligheten: i Örebro genom att förlänga gudstjänsttiden och addera innehåll; i Säffle genom att fokusera på några av kyrkans rum och göra dem bredare i sin användning.
Fråga gäller alltså hur man kan öka tillgängligheten kring det som är kyrkans ärende?
Konceptutveckling sker bäst lokalt, nära verksamheten. Likafullt behövs stöd från nationell nivå och stift. Det nyinrättade Svenska kyrkans musikråd kan komma att bli ett sådant stöd. Ett annat vore att tillskapa en nationell liturgisk nämnd, vilket musikforskaren Jonas Lundblad efterlyser. Lundblad menar att det behövs stående arbetsformer och regelbundna mötesplatser för liturgiska frågor inom Svenska kyrkan, för att kanalisera och ta till vara den energi som finns i samtalet om gudstjänst. En liturgisk nämnd kunde med samlad kompetens följa och utveckla kyrkans gudstjänstliv.
Och det är hög tid. På 1950-talet tog biskopsmötet initiativ till en sådan nämnd (som senare avskaffades). Detta är längesen, alldeles särskilt i konceptutvecklingssammanhang.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR