Att Luther rev ut Maria ur svenska kyrkor i samband med reformationen är en gammal falsk sanning i Sverige, men att vi så fullständigt förvanskat henne i vår föreställningsvärld är ändå en chock.

Jag blir medveten om detta i samband med utställningen av medeltida Mariaskulpturer som just nu pågår på Historiska museet i Stockholm. I det moderna ”svaret” på denna medeltida exposé framställs Maria som ett våldtäktsoffer, som själva sinnebilden för den misshandlade, tystade kvinnan som böjer sig inför den manliga övermakten. Det är innebörden av Maria Svelands diverse kommentarer som kantar utställningen.
 Därtill kommer en videoinspelning av Kristina Lugns Mariatolkning som dock mest handlar om Lugn själv och hennes eget moderskap – och mormoderskap! – samt en sentimental Marianovell i uppläsning av Gunilla Röhr.

Prästen Eva Brunnes kommentarer drunknar i dessa pinsamma anakronismer; själv är jag övertygad om att de aldrig hade fått passera i ett katolskt land där förhållandet till Maria fortfarande är rikt och levande. Se bara vad den rumänskfödda filosofen och psykoanalytikern Julia Kristeva har att säga om Maria:
”Maria förenar ödmjukhet och drottninglik värdighet. Hon är en mycket fint nyanserad och välbalanserad figur –  bland annat personifierar hon två centrala kärleksformer: kärleken till barnet och den höviska kärleken. Samtidigt tilldelas hon prakt som varken Jesus eller Gud omgivs av. Hennes mantel är djupblå som kvällshimlen. Maria förbinds varken med död eller sexualitet. Hennes lyssnarförmåga förbinds inte med språket. En del av Mariakonstruktionens kraft ligger i den tröst, som hennes stillsamma moderssorg och tysta medlidande med andra sörjande kan ge i ett samhälle, som annars sätter ordet i centrum.”
Så långt Julia Kristeva. Och vad sa egentligen Luther? Det kan man läsa om i Proprius utgåva 1987 av Lutherkommentaren till Marias lovsång.

Sanningen är att Luther hyste stor kärlek och respekt för Maria. År 1520 gjorde han en tolkning av Magnifikat (Luk 1:46–55), även kallad Marias lovsång, som han sände till hertig Johann Friedrich som tack för hjälp och skydd under en farlig och dramatisk period av hans liv. Luther var vid denna tid bannlyst av påven och i april 1521 förklarades han i rikets akt av riksdagen i Worms.

Under dessa hektiska vårmånader skriver han färdigt sin Mariatolkning vilken avgår till Johann Friedrich på påskdagen 1521. En andra del når hertigen i månadsskiftet augusti/september. Mitt under detta ”berusningens år”, som det brukar kallas, tydde sig alltså Luther till Maria, väljer han det kvinnligas princip framför den manliga kampen och segern, konstaterar jag i min Lutherbok 1997.
”Guds moder är upphöjd över alla människor”, skriver Luther, ”men förblir dock så enkel och rättfram att hon inte skulle ha ansett ens en ringa tjänsteflicka under henne själv.” Så är det inte med oss vanliga dödliga, noterar han, tvärt­om: Vi sjunger Magnificat så det står härliga till, men ”går det oss illa, så är det slut med sången. I så fall räknar man inte med Gud ... vi förstår inte att Guds nåd är en gåva utan tror att denna gåva är något som vi måste göra oss förtjänta av. Således: om vi har framgång är det vår egen förtjänst. Om det går oss illa, ja då tystnar vår sång. Då vänder vi oss bort från Gud. Vår tro är falsk.”
Så icke med Maria: ”Hennes hjärta är sig likt i alla livets skiften. Hon låter Gud verka hos sig efter hans vilja och hämtar för egen del inte mer därav än den goda trösten, glädjen och tillförsikten i Gud. Så skulle vi också göra” avslutar Luther, ”det vore ett rätt sjunget Magnifikat.” Sannerligen, det var inte Luther som avlägsnade Maria ur våra kyrkor utan reformationens maktfullkomliga prästerskap – en högst kvinnofientlig handling som Historiska museet i sin presentation aningslöst och okunnigt hakar på.

Tro är alltså enligt Luther ett uttryck för tillit, villkorslös tillit  eller basic trust med en modern term och här är Maria det stora föredömet. Utan den insikten går det inte att förstå Mariagestalten och dess innebörd. I stället har vi fått en vantolkning som förminskar och förvanskar Maria intill oigenkännlighet.

KERSTIN VINTERHED