Socialminister Göran Hägglund bör tillsätta en utredning om dödshjälp. Den bör bland annat belysa frågan om hur rättsväsendet ska se på ömsesidiga avtal om barmhärtighetsmord, skriver Johan Unger.<br><br>

Smärtlindring bör finnas tillgänglig över hela landet när livet går mot sitt slut och smärtan blir outhärdlig, anser debattören.
Foto: Hasse Holmberg/scanpix
En 83-årig man blev åtalad för att han försökte döda sin älskade, svårt sjuka hustru. De hade kommit överens om att den ene skulle döda den andre, när livet blev för tungt. Sen skulle den kvarlevande ta sitt liv. När den gamle mannen hade gett sin hustru en dos dödande mediciner, så reagerade hon kroppsligt så att maken inte kunde förmå sig att ge den resterande mängden.
Åklagaren yrkade på fängelse, som är straffet för mordförsök. Domstolen dömde den gamle, sjuke mannen till försök till dråp. Straffet blev villkorlig dom och 150 dagsböter. Det var en civiliserad dom.
Fallet väcker principfrågor som behöver belysas offentligt.
Det är klart att det rör sig om ett allvarligt brott, när man söker döda någon. Därom råder ingen tvekan. Åklagaren är skyldig att följa lagen om fängelsestraff för mordförsök. Men humanismen hävdar att det vore omänskligt att låta den gamle mannen tillbringa sina kanske sista år i fängelse. Han utförde en sista – som han trodde – handling av omtanke mot en person som han älskar sen mer än en mansålder. Samtidigt kan domstolen inte fria, för då ger samhället ett klartecken att barmhärtighetsmord är legala. Det skulle äventyra rättstryggheten och därmed hela rättssamhället – som är humanismens rättsliga tvilling.
Barmhärtighetsmorden - och försök till barmhärtighetsmord - kommer sannolikt att öka. Samhället och lagen i Sverige accepterar inte dem – inte heller inom sjukvården. Det är både juridiskt och moraliskt rätt, det bör hävdas med hänvisning till humanismens respekt för livet. Smärtlindring bör gälla – och finnas tillgängligt över hela landet – när livet lider mot sitt slut och smärta och förnedring övergår det mänskligas gräns.
Men alltfler kommer inte att acceptera den ordningen – särskilt kanske inte de myndiga 40-talisterna. Fler kommer inte att finna sig i att sjukdomarna förnedrar dem. Det är många som är vana att spränga gränser. Alla vill inte åka utomlands för att lösa frågan. Det finns skäl anta att alltfler kommer att ingå avtal om barmhärtighetsmord ju längre tiden skrider och individualismen utvecklas. Mannen i Örebro är gammal och sjuklig, därför fick han en human dom. Men hur skulle det dömas om ”brottslingen” i en barmhärtighetsmordspakt var yngre och friskare?
Är inte tiden mogen att skilja barmhärtighetsmord från mord? Det är en avgörande skillnad mellan att kallblodigt döda någon för att hämnas, eller dylikt, och att döda en kär vän av barmhärtighet och enligt överenskommelse. Kan det ens ha samma namn? Hur kan man handla rätt utan att vara obarmhärtig? Hur kan man vara barmhärtig utan att handla orätt?
Johan Unger
domprost emeritus
LÄGG TILL NY KOMMENTAR