Det finns ett antal myter som levereras av miljörörelsen. En sådan som Larsson, Olsson och Wåhlin tror på är ”att vår välfärd bygger på andras ofärd”. Men då är ni fast i tänkandet att ”jordens resurser” är en statiskt given kaka som det nu gäller att fördela så rättvist som möjligt.

Men det stämmer helt enkelt inte, det finns ingen sådan kaka. Fattigdomen i Afrika beror på krig, korruption och diktatur.
Det som de fattiga behöver är ekonomisk tillväxt och då kommer också frågan om befolkningsutvecklingen att lösas naturligt. Jag är glad att Per Hellman håller med mig i mycket men tror att han oroar sig i onödan angående folkmängden.

Problemet är att många har försökt gå bakvägen och begränsa befolkningsutvecklingen i tron att detta skulle minska fattigdomen. Återigen är det den ”gemensamma kakan” som spökar bakom det tänket. Vi ska göra tvärtom: bekämpa fattigdomen så löses även det andra. De flesta demografer menar att jordens befolkning kommer att plana ut vid åtta–nio miljarder och det är absolut inte för många.
Larsson, Olsson och Wåhlin menar att ständig tillväxt exploaterar naturens resurser men så behöver det inte vara. Orsaken till den ständiga tillväxten är ju att vi tillverkar saker mer effektivt. Dessutom, när ett lands ekonomi kommer till en viss nivå så ökar tillväxten framförallt bland de immateriella värdena. Vi köper allt dyrare prylar, inte nödvändigtvis fler. Det går inte åt mer bomull att tillverka en tröja som kostar 500 kronor än en som kostar 100 kronor.

Miljöorganisationer öser kritik mot västvärlden, trots att om någon är på väg att lösa miljöproblemen så är det vi. Det gäller kanske i synnerhet Sverige! Miljöfarliga utsläpp var ju mycket värre förr, men det låtsas man inte om. Ekonomisk tillväxt är av godo: det ger oss mer resurser att ta itu med de problem som ännu är kvar. Och det gäller i ännu högre grad de fattiga länderna.

Tobias Bäckström