Dags att låta diakonen bli chef

Michael Öjermo, kyrkoherde Elisabeth Hjalmarsson, chef för avdelningen för diakoni och mission

Diakoner måste ges plats vid ledningsgruppens bord, vid kyrkorådets bord och vid församlingens altarbord, anser debattörerna.

”Diakonins strukturer” heter en spännande studie gjord av Charlott Engel och Elisabeth Christiansson på uppdrag av Stockholms stift. Studien finns publicerad på Stockholms stifts hemsida. De iakttagelser som görs är inte nya på något sätt, utan väl kända bland diakoner. I studien är ”kyrkoherdens betydelse för diakonernas arbetsmiljö... ett återkommande tema”.

Författarna skriver att ”kyrkoherden måste ta kommandot i sin egen miljö”. Det är förstås rätt och riktigt. En chef är viktig, sätter kulturen, anger ramarna. Samtidigt frammanar beskrivningen bilden av kyrkoherden som det var förr, med några få medarbetare på en välskött pastorsexpedition.

Svenska kyrkans församlingar och pastorat omvandlas just nu i rasande fart. Vi får stora enheter med flera chefer som samverkar i en ledningsgrupp och med en hög grad av professionalisering av chefsuppgiften. Med de större enheterna finns möjlighet att placera diakoner i centrala ledningsfunktioner. Engel och Christiansson skriver om vikten av ”diakonal kompetens i ledningen”.

Men dessvärre, fortsätter författarna, så blockeras den möjligheten. Orsakerna anges vara flera. Det finns stor okunskap bland kyrkoherdar och kyrkoråd om diakoni och om diakonens uppdrag och kompetens.

Diakoner förväntas inta en traditionell omsorgsroll, inte att gå in i en roll som chef. Och det finns ett hierarkiskt sätt att se på vigningstjänsten, där man uppfattar diakonvigningen som sidoordnad prästvigningen. Sammanfattningsvis talar Engel och Christiansson om ”kvarvarande genustänkande”. De flesta diakoner är trots allt kvinnor.

Vi som skriver det här är kyrkoherde respektive chef för avdelningen för diakoni och mission i Täby församling. En är präst och en är diakon. En är man och en är kvinna. Vi är båda teologie kandidater. Vi har även andra specialistutbildningar, både akademiska och funktionsorienterade. Vi samverkar i en relativt stor ledningsgrupp med andra chefer med andra kompetenser. Vi har ett kyrkofullmäktige och ett kyrkoråd i ryggen som fastställt den organisering som församlingen verkar genom.

Det är beklämmande att läsa att diakoner och diakoni fortfarande har en så otydlig, undanskymd och ifrågasatt roll som Engel och Christiansson beskriver. Så här kan det inte få fortsätta!

Vigningstjänsten i Svenska kyrkan står i kyrkoordningen i singularis. En biskop, präst och diakon står i samma vigningstjänst. Tillsammans har vi det, med de förtroendevalda gemensamma, ansvaret och uppdraget att se till att församlingens grundläggande uppgift blir utförd – inte i uppstyckade delar utan i sin helhet. Diakonen kan aldrig vara sidoordnad prästen eller biskopen.

Det finns inget i diakonens uppdrag som motsäger uppgiften att vara chef. Många diakonissor förr i världen var avdelningsföreståndare inom sjukvården, så stolta traditioner finns att falla tillbaka på. Många diakoner bär med sig utbildningar och erfarenheter från chefsuppgifter i andra sammanhang där de varit anställda innan diakonvigningen, så kompetens och erfarenhet finns.

Om inte kyrkoherdar och kyrkoråd känner till det så måste de ta reda på det. Det duger inte att gömma sig bakom okunskap. Det finns mycket för kyrkan att vinna genom att ta vara på diakoners kompetens som chefer i församling och pastorat.

Och till sist. Att en kvinnligt dominerad yrkesgrupp skulle vara exkluderad från uppgiften att vara chef, trots sin dokumenterade kompetens, är obegripligt i en kyrka som kämpat hårt för att tillförsäkra kvinnor rätten att vigas till präst. Att även stora enheter i Svenska kyrkan anställer präster som chefer för diakoni är märkligt. Här om någonstans finns möjligheten att komplettera ledningen med en diakon som chef.

Så här kan det inte få fortsätta. Diakoner måste ges plats. Både vid ledningsgruppens bord, vid kyrkorådets bord och vid församlingens altarbord. Diakonens uppdrag måste erkännas och synliggöras, liksom diakoners kompetens.

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
Michael Öjermo, kyrkoherde, Elisabeth Hjalmarsson, chef för avdelningen för diakoni och mission

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.