I och för sig är inte min åsikt särskilt originell, människor har hört av sig och instämmer i mina tankar.
I förra veckans nummer fick jag så en mycket kritisk replik på mitt inlägg, där skribenten menade att dagens system fungerar utmärkt och att jag vill införa en präststyrd kyrka i stället.
Jag är inte särskilt förvånad över retoriken, den var väntad. Politikerna behövs inom de styrande organen i kyrkan för att hålla prästerna i schack, är det tanken?

Ok, jag ska inte starta en ny debatt, men vill bara förtydliga mig kort; i stället för det nuvarande kommunala systemet kunde man gå tillbaka till kyrkostämmans upplägg (jag undrar om inte farhågan för kupper från extrema grupper är klart överdriven, så intressant är nog inte Svenska kyrkan i de sammanhangen) .
Den nuvarande styrningsmodellen kom väl till på 30-talet om jag är rätt informerad. Min grundidé är att kyrkan inte ska vara styrd  av politiska partier, utan av aktiva människor i församlingarna (kalla dem lekmän, frivilliga eller vad ni vill). Representativ demokrati är bra, direkt demokrati är bättre i det sammanhang vi talar om här. Sedan är det en självklarhet att biskoparna ska ha rösträtt i kyrkomötet, allting annat är obegripligt.

För att undvika missförstånd förstår jag att många människor som i dag är aktiva i kyrkoråd med mera brinner för kyrkans bästa och är värda all respekt för sitt arbete! Jag kan tänka mig att många av dem, kanske majoriteten, skulle finnas kvar i ett nytt system i framtiden. Min kritik har inte med personerna att göra, utan med det organisatoriska upplägget, jag tycker att det borde vara väsens­främmande för en evangelisk kyrka, Svenska kyrkan är ju faktiskt inte bara luthersk, att styras politiskt.
Släpp kyrkan fri, det är vår!

Bosse Divander
präst
Haninge