En biskop bör värdera sanning högt

Inför det stundande biskopsvalet i Stockholms stift reser Thorbjörn Larsson frågan om vilka egenskaper en blivande biskop bör ha. Han föreslår tre kännetecken: ett intresse för Gud, en stark vilja till förnyelse och ledaregenskaper. Till detta lägger Larsson också mod och andlig resning. Personligen kan jag inte annat än instämma, men vill gärna utöka listan. Vad mer skulle krävas om vi får önska fritt?

En blivande biskop bör värdera sanning högt. Här tänker jag på en vilja att oförskräckt se sanningen i vitögat, att inte ägna sig åt skönmålning eller bortförklaringar. Larssons eget debattinlägg är ett fint exempel på denna personliga kvalitet när han vågar namnge tre dimensioner i kyrkans kris (medlemmar, teologi och framtidstro).

Varför är denna egenskap så viktig i det rådande läget? Här kan man lära sig en del av vanliga terapimodeller. För att en verklig förändring ska komma till stånd i en persons liv måste hen först komma ut ur förnekelsen, erkänna och acceptera att det finns allvarliga problem.

Ibland är detta den svåraste fasen och det kan krävas omfattande hjälp från både anhöriga och terapeuter för att personen långsamt ska komma ut ur fångenskapen i sig själv. En blivande biskop behöver vara med om att leda Svenska kyrkan mot en sannare bild av den egna situationen.

Vid utfrågningar eller ”hearings” är det relativt lätt att ta reda på om biskopskandidaten är lämplig i detta avseende. Har personen förmåga att höja blicken, ta upp frågor som rör helheten, eller är hen försjunken i detaljfrågor i kyrkans liv? Berörs den svaga relationen mellan kyrkan och dess medlemmar?

Det vore också önskvärt att en kandidat bidrar till en starkare luthersk anda i stiftet. Vad avses med detta? I vissa, men långt i från i alla, avseenden kan Luther fortfarande ses som en förebild. Han sade nej! Vände sig med hela sin kraft mot en religiös praktik i samtiden han insåg hade urartat.

Han investerade sig själv helt i detta nej och var på gott och ont totalt kompromisslös. Även om det inte går att kopiera Luthers svar på de dåtida problemen i kyrkan, finns det mycket att lära av hans grundinställning. Han är en sinnebild för mod och andlig resning.

Inte heller här är det svårt att se efter om kandidaten till biskopsstolen uppfyller kravet. I vilken grad har hen gjort sig känd för att föra fram en genomtänkt kritik mot företeelser inom kyrkan som hindrar dess utveckling? Kan personen ge exempel på sådana? Möts man av ett undvikande svar eller en tydlig stämma när detta kommer på tal?

Sist men inte minst i skapandet av idealbilden av en biskop i dagens svenska kyrka, av vilken typ av ledare som behövs för framtiden – om det ska bli någon – vill jag framhålla förmågan att gå utanför ramarna. Egentligen borde detta vara en självklarhet. Alla som vill kan se att Svenska kyrkan fastnat i former som inte bär framåt. I Stockholms stift finns dessutom redan en värdefull tradition av experimentverksamhet att låta sig inspireras av.

Att gå utanför ramarna är egentligen enkelt. Enda hindret är rädsla. Det handlar inte om att anordna olika jippon eller hitta på nya trosbekännelser eller andra desperata åtgärder. Det räcker långt med att vara lyhörd för, i smått som stort, det som inte fungerar i kommunikationen med kyrkans medlemmar och i samband med detta vara beredd att ställa frågan: Hur skulle vi kunna göra annorlunda?

Att pröva att ändra ritualer, tilltal och upplägg är inte att häda, även om det kan upplevas så. Här behövs en helig respektlöshet. Varför inte låta kyrkans anställda tävla med varandra under lekfulla former när det gäller sådan respektlöshet? Släpp kyrkan fri!

Att gå utanför ramarna handlar framför allt om att släppa kontrollen, att bjuda in Gud i kyrkans förnyelseverksamhet och skapa ett rum för andlig kreativitet. Thorbjörn Larsson efterlyser ett intresse för Gud hos den blivande biskopen. Jag har svårt att tänka mig ett bättre sätt att visa detta intresse än att våga gå utanför ramarna och ge helhjärtat stöd åt andra som också vill det.

Om tiden är mogen kan det räcka med ett litet steg för att något omvälvande ska kunna ske.