Jag är en av de förtroendevalda i min församling. Jag är alltså en av dem som flera biskopar klagar på i Kyrkans Tidning nummer 23/10. Det som orsakar kritiken är tydligen att vi alltför sällan deltar i gustjänstfirandet. Hur vi i övrigt sköter våra uppdrag lämnades därhän.
Det stämmer säkert att vi sällan går i kyrkan. Själv är jag ingen flitig kyrkobesökare. Jag går väl i högmässan ungefär varannan månad. Kanske ändå mindre.
Det som slår mig är att biskoparna inte tycks ha funderat särskilt mycket på vad det kan bero på att vi förtroendevalda så sällan går i kyrkan. Att fira högmässa vid andra tider än på söndagar klockan 11.00 är naturligtvis en intressant tanke. Jag välkomnar att biskoparna är beredda att pröva olika alternativ till denna gamla tradition. Testa gärna även andra förändringar. Givet att resultaten utvärderas noga.
Personligen tillåter jag mig emellertid tvivla på att enbart ”nya tider” för högmässan är lösningen på det som biskoparna anser vara problematiskt. Under årens lopp har jag personligen konstaterat att jag oftast upplever en ganska tråkig timme i kyrkan. En timme visserligen fylld av de ritualer jag känner igen sedan barnsben. Och värdesätter. Men sällan har jag fått uppleva glädje. Sällan har jag känt delaktighet i gudstjänstfirandet. För att fira betyder väl ändå att medverka? Att delta? Inte bara att passivit sitta och lyssna?
Är det månne så att vi alltför sällan får ut tillräckligt mycket av ett kyrkobesök? För min del har jag många gånger – rent av de flesta – tänkt för mig själv efteråt att ” det här var så tråkigt att nu ska det dröja ett tag innan jag går i kyrkan igen”. Kanske är jag inte ensam om detta? Nyligen gick jag i högmässan i min hemförsamling. Den söndagen deltog ungefär 20 av församlingens närmare 26 000 personer i ”firandet”. Alltså 0,8 procent. Vilka slutsatser kan man dra av det?
Detta är naturligtvis mina personliga upplevelser. Jag hoppas att det är lika tillåtet att presentera dem som det är för biskoparna att tillkännage sina personliga uppfattningar om de förtroendevaldas beteenden.
Förresten, hur förhåller det sig med prästerna själva? Under mina kyrkobesök kan jag inte erinra mig att jag sett någon präst besöka högmässan. Alltså en präst som inte själv officierar. Fast jag känner naturligtvis inte igen alla präster.
Arne H Omsén
Karlstad
Det som slår mig är att biskoparna inte tycks ha funderat särskilt mycket på vad det kan bero på att vi förtroendevalda så sällan går i kyrkan. Att fira högmässa vid andra tider än på söndagar klockan 11.00 är naturligtvis en intressant tanke. Jag välkomnar att biskoparna är beredda att pröva olika alternativ till denna gamla tradition. Testa gärna även andra förändringar. Givet att resultaten utvärderas noga.
Personligen tillåter jag mig emellertid tvivla på att enbart ”nya tider” för högmässan är lösningen på det som biskoparna anser vara problematiskt. Under årens lopp har jag personligen konstaterat att jag oftast upplever en ganska tråkig timme i kyrkan. En timme visserligen fylld av de ritualer jag känner igen sedan barnsben. Och värdesätter. Men sällan har jag fått uppleva glädje. Sällan har jag känt delaktighet i gudstjänstfirandet. För att fira betyder väl ändå att medverka? Att delta? Inte bara att passivit sitta och lyssna?
Är det månne så att vi alltför sällan får ut tillräckligt mycket av ett kyrkobesök? För min del har jag många gånger – rent av de flesta – tänkt för mig själv efteråt att ” det här var så tråkigt att nu ska det dröja ett tag innan jag går i kyrkan igen”. Kanske är jag inte ensam om detta? Nyligen gick jag i högmässan i min hemförsamling. Den söndagen deltog ungefär 20 av församlingens närmare 26 000 personer i ”firandet”. Alltså 0,8 procent. Vilka slutsatser kan man dra av det?
Detta är naturligtvis mina personliga upplevelser. Jag hoppas att det är lika tillåtet att presentera dem som det är för biskoparna att tillkännage sina personliga uppfattningar om de förtroendevaldas beteenden.
Förresten, hur förhåller det sig med prästerna själva? Under mina kyrkobesök kan jag inte erinra mig att jag sett någon präst besöka högmässan. Alltså en präst som inte själv officierar. Fast jag känner naturligtvis inte igen alla präster.
Arne H Omsén
Karlstad
Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
,
LÄGG TILL NY KOMMENTAR