En uppgift som kräver både diplomati och förmåga att vara klar och tydlig.
Ärkebiskopen av Canterbury har med andra ord inomkyrkliga problem så att det räcker. Ändå ger sig Rowan Williams in i debatten om sharialagar, fullt medveten om att han än en gång sticker ut hakan rejält.
Och han har uppenbarligen lyckats väcka starka känslor. Både tidningar och medlemmar ur kyrkans synod kräver hans avgång. Medan andra i synoden stödjer honom och premiärminister Gordon Brown har uttalat sitt stöd för att Rowan Williams engagerar sig i samhällsfrågorna.

Ärkebiskop Rowan Williams anser att det på sikt är oundvikligt att vissa aspekter av de muslimska sharialagarna också får konsekvenser för det brittiska rättssystemet.
Exakt vad han åsyftar är inte alldeles klart. Men en förändring som medför att min religiösa tillhörighet skulle påverka vilka regler som gäller för mig som individ löser inga problem. Det skulle knappast förbättra integrering och bygget av ett fungerande samhälle. Risken är snarare att ett vägval i den riktningen löser upp den gemensamma värdegrund som redan från början är alltför svag.

Införandet av en särskild muslimsk familjerätt skulle vara en skenbart enkel utväg. Istället för att på allvar ta itu med frågan om hur människor med olika bakgrund, tro och värderingar ska bygga ett gemensamt samhälle.
Rowan Williams ska dock ha erkänsla för att han väcker debatt kring frågorna om lag och religion. Han har också försvarat det han ser som sin rätt att lyfta fram frågor som berör människor utanför hans egen kyrka. Vilket är en alldeles rimlig ståndpunkt. Motsatsen vore märkligt.
En del av reaktionerna beror nog också på att somliga passar på nypa till ärkebiskopen när tillfälle ges. Men en bidragande orsak är nog att kunskapen om muslimsk familjelagstiftning är tämligen grund. När Rowan Williams talar om  sharialagarna så ser folk helt andra bilder framför sig än vad han gör.

Men Rowan Williams om någon borde veta hur känslig valören i ord är. Diskussionen om homosexualitet i hans egen kyrka är ett tydligt exempel på detta. Men det visar också på behovet om djupare insikt och en mer sansad debatt.
Enbart det faktum att det växer upp en frivillig alternativ rättskipning utanför den vanliga rättsapparaten gör att samhället behöver följa hur den utvecklas. För det krävs kunskap. Oavsett vilken grupp eller tradition det handlar om.

I det långa loppet är en rättskipning som utgår från vilken grupp jag tillhör ingen lösning. Oberoende av vad Rowan Williams egentligen avsåg med sitt utspel. En sådan rättsskipning förutsätter att vi i grunden lever åtskilda med olika värderingar och kommer att göra så även i framtiden. Det är en olycklig framtidsvision. Snudd på uppgiven.
Vår stora utmaning är att finna gemensamma lösningar som gäller oavsett om jag identifierar mig själv som kristen, muslim eller ateist. Eller helst vill slippa att stoppas in i något som helst fack.

Dag Tuvelius