Göteborgs stiftsstyrelse beslöt den 12 december 2012 att Göteborgs samfällighet skulle indelas i nio pastorat inför den förestående upplösningen av samfälligheter. Beslutet var inte enhälligt utan togs med ordförandens, biskopens, utslagsröst .

I Kyrkans Tidning nummer 50/12 uttalade sig ledamöterna Christina Eriksson och Mats Rimborg, som båda reserverade sig mot beslutet.  Vidare har på Kyrkans Tidnings hemsida under Opinion och debatt införts flera inlägg, bland annat från de sju ledamöter som hade annan mening än stiftsstyrelsens majoritet, samt från Staffan Holmgren. Därför känns det angeläget att vi förtroendevalda som tillhörde stiftsstyrelsens majoritet förtydligar våra synpunkter.

Det antyds i Kyrkans Tidning nummer 50/12 från Eriksson och Rimborg och i inläggen i Opinion och debatt, att biskop Per Eckerdal mer eller mindre hotade att avgå om han inte fick sin vilja igenom, och att han vill utöva sin maktposition. Man kan få intrycket att debattörerna hävdar att förtroendevalda gav efter för denna påtryckning. Vi menar att detta är en tendensiös vinkling av biskopens ord och vårt ställningstagande.

Biskopen uttryckte under sammanträdet att han måste ”ompröva sin ställning” som biskop – inte ”avgå” - om stiftet fick ett gigantpastorat av Göteborgs storlek med cirka  500.000 invånare, cirka 300.000 medlemmar, 1 domprost/kyrkoherde och cirka 100-140 komministrar och ett enda kyrkoråd med 10-15 personer som skulle utgöra ledningen. Någon antydde i debatten att detta skulle bli ”som att ha en gökunge i boet: de andra pastoraten skulle inte riktigt få plats…”.

Biskopen uttryckte också sin farhåga för att de informella mellanchefer i form av till exempel ”biträdande kyrkoherdar” som då förmodligen skulle etableras, kunde innebära att dessa ställdes utanför den tillsyn och prövning för ledande tjänster som biskop och domkapitel har.  Man behöver inte vara biskop för att förstå denna problematik och att det med nödvändighet skulle betyda att biskopens roll blir förändrad!

Biskopens ställning regleras för övrigt av kyrkoordningen och hans ”makt” blir varken större eller mindre beroende på antalet pastorat.

Beslutet om uppdelning av Göteborg i nio pastorat var ett svårt beslut att fatta. Vi ställdes inför konsekvenserna av kyrkomötets beslut om upplösandet av samfälligheter. Vi hade att göra det bästa av en svår situation. Som förtroendevald i stiftsstyrelsen har man ett särskilt ansvar för stiftet i sin helhet. Vi som röstade för en uppdelning i nio pastorat gjorde detta av personlig övertygelse med såväl Göteborgs samfällighet som Göteborgs stifts bästa för ögonen.  

Mycket sägs i debattinläggen om ekonomisk fördelning och om solidaritet.  Men det kan finnas andra vinklingar på frågan om solidaritet. Det måste också finnas en solidaritet mot de enskilda pastoraten och församlingarnas självbestämmande. Den enskilda församlingsmedlemmen i ett pastorat med 300.000 medlemmar kan förvisso ha svårigheter att uppfatta sig solidariskt behandlad av ett fjärran kyrkoråd . Redan i den nuvarande samfälligheten i Göteborg uttalas ju från många håll en utbredd kritik på denna punkt. Stiftstyrelsen hade också på sitt bord en begäran om utredning av Göteborgs samfällighets fortbestånd, en utredning som lades åt sidan när strukturutredningen Närhet och Samverkan kom.

Ärendet Göteborgs samfällighet har under lång tid beretts i stiftsstyrelsen. Olika modeller har prövats. Även om beslutet tagits med minsta möjliga marginal är det dock fattat enligt Svenska kyrkans demokratiska principer. Om man vill begränsa biskopens ordföranderoll är det en principiell fråga som regleras av kyrkomötet.

En viktig aspekt för vårt ställningstagande är demokratifrågan. Vi menar att Göteborg som ett enda pastorat skulle skapa orimliga avstånd mellan den enskilda kyrkomedlemmen och kyrkoherde/kyrkoråd. Ett kyrkoråd med 10 personer och en kyrkoherde som skall leda 300.000 pastoratsmedlemmar! Risken måste bli att det blir antingen en stark central styrning eller en nödvändig delegering som till sist omöjliggör en samlad pastoral strategi.                                              

Och församlingsråden som skall väljas kan komma att få samma sammansättning som stadsdelsnämnderna idag har i Göteborg: varje nämnd har samma representation som i kommunfullmäktige, och inget parti ger ju avkall på sina mandat. Hur skall i en sådan situation det lokala inflytandet kunna utvecklas?

I det svåra beslut vi hade att fatta, tog majoriteten stor hänsyn till ett  - som vi uppfattade det – starkt önskemål om att äntligen komma med ett beslut så att församlingarna kunde få arbetsro. Bland annat fanns vid sammanträdet en skrivelse från kyrkoherdekollegiet som påpekade behovet av omedelbara beslut. Att skjuta upp beslutet och avvakta en osäker framtid skulle vara förödande för engagemang och kompetensbevarande.

Åke Andreasson (s)  
Gustav Hermansson (c)
Bengt Inghammar (öka)
Ulla Rickardsson (c)
Sigyn Zöger (öka)
Mary Österström (s)

((En kortare version av denna artikel har publicerats i tryckta Kyrkans Tidning nr 3/2013)