– Israel närmar sig sina mål men mer tålamod, beslutsamhet och ansträngningar behövs, konstaterade premiärminister Ehud Olmert häromdagen.
– De som såg vår återhållsamhet som ett tecken på svaghet får nu lära sig läxan, förklarar den israeliske parlamentsledamoten Yohanan Plesner för Sveriges Radio. Ett av målen med kriget i Gaza är att visa priset för att attackera Israel. Därför kommer Israels svar alltid att vara brutala i avskräckande syfte, menar han.
De senaste veckorna har världen sett vad den ”läxan” innebär. Över 900 döda i Gaza på tre veckor. En tredjedel beräknas vara barn under 18 år. Uppsalabon Moussa Almassri har precis kommit hem från Gaza. Han berättar hur familjens hus träffades av en israelisk robot.
– Min elvaåriga systerdotter och mina två små kusiner var
där­inne. Det första jag såg var flickans hand på gatan. Och under ruinen de små kusinernas sönderbrända kroppar, berättar han för Dagens Nyheter (13 januari 2009).

Omfattningen av våldet är svår att fatta. En tafatt jämförelse med Sverige är att Gaza drabbats av tio tsunami på raken. Och inget land har de överlevan­de att åka hem till.
Frågan är vem som lärt sig en läxa?  
Uppenbarligen inte Hamas som deklarerar att segern är nära. Inte heller Israel.
Under tiden ökar antalet döda dagligen. Likt ett räkneverk som snurrar på med förfärande förutsägbarhet. Måndagens 27 döda blir bara en enda ynklig rad i en av de stora svenska morgontidningarna. Tisdagen blev ännu blodigare.

Även i kommentarerna märks en trötthet. Det saknas ord. Det mesta är sagt.
Israel kommer att vinna på slagfältet. Men har ändå redan förlorat kriget. Frågan är när de ska inse det. Ju längre offensiven fortsätter desto värre blir det. Tålamod, beslutsamhet och fler döda palestinier är inget recept på framgång. Inte ens om Israels armé lyckas knäcka Hamas rent militärt.
Det går inte att bygga en framtid på hotet att hämnas hundrafalt. Inget sunt samhälle kan byggas på den terrorbalansen. Vapenvila och fred förutsätter hopp och framtidstro hos både palestinier och israeler.
Därför måste omvärlden sätta press på båda parter. Inte med en halvljummen läpparnas bekännelse utan på allvar. Gazas gränser måste öppnas, bosättningarna på Västbanken avvecklas och Israel få säkra och erkända gränser.  Palestina måste liksom Israel tillåtas att bli en riktig stat, Västbanken kan inte förbli ett lapptäcke av små markområden som existerar mest på nåder. 

Ansvaret vilar lika stort på omvärlden som på israeler och palestinier. När Martti Ahtisaari fick fredspriset i höstas konstaterade han att frånvaron av en lösning på konflikten är en skam. Ingen konflikt är olöslig. Inte heller den här.
– Krig och konflikter är inte oundvikliga. De orsakas av människor. Därför kan de som har makt och inflytande stoppa dem. Fred är en fråga om vilja, fastslog han.
Där ligger hoppet. Och en uppfordran till omvärlden.
USA:s tillträdande president Barack Obama får en nyckelroll. Men hans fokus kommer att ligga på Iran, Irak, Afg­ha­nistan och Pakistan. Det är bara att hoppas att han har förmåga och vilja att även driva på en fredlig utveckling mellan israeler och palestinier.
Alternativet förskräcker. Det är ett splittrat och frustrerat Palestina som omvärlden glömmer när kriget är över. När dramatiken och nyhetsrapporteringen ersätts av en grå och hopplös vardag. Granne med ett Israel som ständigt lever med fingret på avtryckaren.

Dag Tuvelius