Extrarevisionen bör även granska remissvaren

Det är mycket glädjande att den under snart fem år omfattande och breda kritiken mot arbetet med kyrkohandboksförslaget tagits på allvar och att en extrarevision därför beställts. Inte minst inför kyrkomötets beslut i höst är det viktigt att se vad som egentligen har försiggått bakom alla uppmärksammade avhopp av sakkunniga, hemligstämplande av dokument och protestlistor från kyrkans anställda.

Det är dock av yttersta vikt att revisionen förutom arbetets organisationsmässiga problem även bedömer remissvaren. Redan den första remissomgången 2014 innehöll genomgripande kritik, där exempelvis Kyrkomusikernas riksförbund, som organiserar kyrkans musiker, skrev att ”helheten framstår som ett hastverk, resultatet av ett slags improviserande utan inre sammanhang och konsekvens”. Förbundet menar i nästa omgång 2016 att man ”i de grundläggande sakfrågorna inget [har] att tillägga utöver de slutsatser som presenterades 2014”. Att yrkesförbundet står vid den ståndpunkten är ju minst lika allvarligt som att minst en fjärdedel av yrkeskåren skriftligen meddelat att de inte önskar se kyrkohandboksförslaget som arbetsredskap i framtiden!

Även församlingsremissvar och sammanställningen av desamma bör granskas av extrarevisionen, i synnerhet som så många församlingar i sitt andra remissvar 2016 påpekar att de inte fått några synpunkter beaktade alls, och därför tvingas upprepa samma kritik. Problemen kvarstår dessutom i regel förbisedda även i den version som föreslås läggas fram till kyrkomötet i höst.

Denna allmänna tendens i remisserna kan illustreras från exempelvis Viby församling, Strängnäs stift: ”Öppenheten har varit ytterst bristfällig. Vilka som ingår i arbetsgrupper och varför har ibland inte ens framgått. Teologisk, liturgisk, musikalisk och språklig sakkunskap har varit bristfällig.”

Enligt Enånger-Njutångers församling i Uppsala stift utgör arbetet ”på många sätt ett bakslag för gudstjänstutveckling i modern tid”. Varnhems församling i Skara stift konstaterar att ”det tycks ha blivit ett prestigeprojekt att driva projektet i hamn” medan Norrala-Trönö församling i Uppsala stift drar slutsatsen ”att det tycks vara viktigare att färdigställa handboken så snabbt som möjligt än att säkerställa en hög kvalitet”. Malmö pastorat, Lunds stift, skriver ”därmed kan inte enkäten ge en rättvisande bild av kyrkohandboksförslaget, utan verkar snarare vara ett sätt för kyrkohandbokskommittén att driva igenom förslaget och undvika fortsatt kritik”.

Detta är bara ett fåtal exempel ur en mycket stor mängd församlingsremisser som ifrågasätter inte bara slutresultatet, utan framförallt de arbetssätt som lett fram till resultatet.

Det är förvånande att se hur man i kyrkokansliets remissammanställning verkar ha kunnat gömma sådan konkret kritik i framställningar som ”det finns generella synpunkter liksom detaljsynpunkter i remissvar som handlar om korrektur samt notskrift och layout i förslagets musikutgåva” och ”drygt hälften i Uppsala stifts församlingar som angett att denna musik är bra/ganska bra medan motsvarande bedömning utgörs av drygt en tredjedel av församlingarna i Göteborgs stift.” I dessa rader redovisas alltså över huvud taget inte att så många remissinstanser meddelar att de helt saknar förtroende för arbetet som helhet.

Frågan för den extra revisionen är egentligen långt större än den som kyrkomötets beredningsgrupper ställs inför – alltså, om förslaget trots interna experters reservationer och avhopp kommer att framläggas till kyrkomötet eller ej. Revisionen blir ett första steg att på längre sikt utreda hur det skadade förtroendet för gudstjänstutveckling på nationell nivå ska kunna återupprättas.