Egentligen har jag ingen anledning att lägga mig i hur inslagen i den kungligt präglade vigselakten 19 juni ser ut. Det må vara en sak mellan förrättaren och parterna.
Men när nu debatten om brudens överlämnande blivit rätt välkänd, känner jag en viss plikt att rätta till åtminstone ett felaktigt argument.
Det har hävdats att detta inslag saknar tradition i vår kultur och tillkommit på senaste tiden som ett amerikanskt påfund. Å andra sidan har det också hävdats att det är feministiskt fanatiska röster som för fram kritiken mot kronprinsessans beslut.
Dock har sedan med brudens överlämnande en lång och gedigen tradition i vårt land. Jag citerar ur biskop Olaus Magnus stora historiska verk Historia om de nordiska folken, skriven på 1500-talet och med en kunskap som söker sig ytterligare några sekler bakåt.
I 14:e boken av detta verk berättas om de vanligaste, mest folkliga bröllopen. Författaren nämner först att särskilt i Göta- och Svealand ”öfverlämnar fadern sin dotter åt honom (brudgummen) i närvaro af två vittnen ... med följande ord: Jag gifver dig min dotter till heders och hustru … i Faderns, Sonens och den helige Andes namn. Amen.” Mer detaljer kommer fram senare i texten: ”Vid skenet af konstrikt förfärdigade facklor föres nu bruden, på hvilkens hufvud under prästens välsignelse kronan blifvit fäst, fram till högaltaret och tager plats vid brudgummens sida”. Historikern menade att detta var en mycket värdefull sed, särskilt i beaktande av att en del östliga grannfolk ännu höll på med ”brudrof” och bröllop utan trolovning. Sett i genusperspektiv hedrades bruden ovanligt högt i dessa nämnda delar av Nordeuropa, Göta- och Svealand.
Med detta textstöd menar jag att ett av de högljudda argumenten faller platt. Kyrkan har en gång i tiden uppmuntrat vigselceremoni med brudöverlämnande. Man kan alltså de facto säga att kungahuset nu sällar sig till svenska folkets historia genom denna detalj.
Ulf Sundblad
Ledamot av Kyrkonämnden,
Södertälje
Det har hävdats att detta inslag saknar tradition i vår kultur och tillkommit på senaste tiden som ett amerikanskt påfund. Å andra sidan har det också hävdats att det är feministiskt fanatiska röster som för fram kritiken mot kronprinsessans beslut.
Dock har sedan med brudens överlämnande en lång och gedigen tradition i vårt land. Jag citerar ur biskop Olaus Magnus stora historiska verk Historia om de nordiska folken, skriven på 1500-talet och med en kunskap som söker sig ytterligare några sekler bakåt.
I 14:e boken av detta verk berättas om de vanligaste, mest folkliga bröllopen. Författaren nämner först att särskilt i Göta- och Svealand ”öfverlämnar fadern sin dotter åt honom (brudgummen) i närvaro af två vittnen ... med följande ord: Jag gifver dig min dotter till heders och hustru … i Faderns, Sonens och den helige Andes namn. Amen.” Mer detaljer kommer fram senare i texten: ”Vid skenet af konstrikt förfärdigade facklor föres nu bruden, på hvilkens hufvud under prästens välsignelse kronan blifvit fäst, fram till högaltaret och tager plats vid brudgummens sida”. Historikern menade att detta var en mycket värdefull sed, särskilt i beaktande av att en del östliga grannfolk ännu höll på med ”brudrof” och bröllop utan trolovning. Sett i genusperspektiv hedrades bruden ovanligt högt i dessa nämnda delar av Nordeuropa, Göta- och Svealand.
Med detta textstöd menar jag att ett av de högljudda argumenten faller platt. Kyrkan har en gång i tiden uppmuntrat vigselceremoni med brudöverlämnande. Man kan alltså de facto säga att kungahuset nu sällar sig till svenska folkets historia genom denna detalj.
Ulf Sundblad
Ledamot av Kyrkonämnden,
Södertälje
Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
,
LÄGG TILL NY KOMMENTAR