Föräldrar vill sina barns bästa. Men är alltid föräldrarnas vilja barnets bästa? Finns det en gräns för föräldrars makt över sina barn? Frågan är aktuell när hemundervisning diskuteras.
Ska konservativt religiösa föräldrar ha rätt att hålla sina barn hemma från skolan och i stället ge dem hemundervisning? Ja, tyckte stadsdelsnämnden i Majorna-Linné och förvaltningsrätten i Göteborg, och gav en judisk ortodox familj rätt att bedriva hemundervisning. Nej, menade kammarrätten i samma stad, och rev upp beslutet. Nu blir det högsta förvaltningsdomstolen som får avgöra ärendet.
Men klart redan nu är att den nya skollagen minskar möjligheterna till hemundervisning. Religiösa skäl är inte längre en anledning som befriar barn från skolplikten. Nu krävs det synnerliga skäl för att hemundervisning ska beviljas. Alla barn, oavsett religion, ska gå i en skola som följer läroplan och har tillstånd av Skolinspektionen.
Riksdagsledamoten Annelie Enochson (KD) är en ivrig påhejare av rätten till hemundervisning. I början av oktober i år skrev hon en motion där hon vill att skollagen ska förtydligas så att den tillåter hemundervisning i enlighet med hur hon uppfattar FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och Europakonventionen. Men hon understryker också att det är viktigt att föräldrarnas rätt att uppfostra sina barn stärks.
Ett annat skäl som Enochson anför är att familjer som inte tillåts bedriva hemundervisning emigrerar från Sverige. Lägg därtill att studenter till elituniversiteten i USA rekryteras bland dem som hemundervisas, skriver Enochson i sin motion.
Ska man tro Enochson borde alla fördelar med hemundervisning bädda för att skollagen ändras. Men det finns andra sidor av saken som borde lyftas fram och många obesvarade frågor som väntar på svar.
Man kan inte diskutera och besluta kring detta utan att först ta hänsyn till frågor som berör kön och religion.
Att trosföreställningar och praxis tolkas och utövas olika beroende på kön har feministteologer inom judendom, kristendom och islam lyft fram sedan lång tid tillbaka.
Det nu uppmärksammade fallet i Göteborg handlar om att flickorna ska vara hemma. Ett fall i Jönköping tidigare i år handlade också det om kön: det var flickor som på grund av religiösa skäl inte tilläts följa med på skolresor. Efter att Jönköpings kommun accepterat detta undantag, anmäldes saken till Skolverket och beslutet revs upp.
Även flickor har rätt att delta i skolans alla moment. Rätt att gå i skolan är en av Barnkonventionens viktigaste punkter. Skolan är den arena där samhällsgemenskap skapas och kunskapsförmedling sker.
Föräldrar vill sina barns bästa, men är alltid föräldrarnas vilja barnets bästa? Finns det en gräns för föräldrarnas makt över sina barn? Var går den? Vem sätter den?
Är det bra för barnen att isoleras från världen utanför det egna hemmet? Är det inte värdefullt för barn som lever i ett öppet och demokratiskt samhälle att umgås med barn av en annan tro och med andra uppfattningar?
Ska föräldrarnas religiösa övertygelser väga tyngre än barnets rätt till skolutbildning och till att delta i aktiviteter? Vilka andra övertygelser ska i så fall räknas på samma sätt? Veganism, feminism, politisk uppfattning?
Barnets rätt att gå i skola och få ta del av samhällsgemenskap och kunskapsförmedling är inte en fråga som enkelt kan avfärdas med hänvisning till religionsfrihet eller föräldrars rätt att uppfostra sina barn.
Här rör vi oss i stället i frågor kring samhällets stomme och grundsyn. Och ställningstagandena i dessa frågor behöver vara tydliga från samhällets sida. Inget samhälle har råd att fatta ogenomtänkta beslut om barns liv och framtid.
Det skulle vara olyckligt om religiösa företrädare slentrianmässigt hamnar på den sida som uppfattas motarbeta individens rättigheter till förmån för kollektiva rättigheter. Här finns ju olika synsätt bland troende, såväl i Sverige som i övriga delar av världen.
Kring detta behövs det mer teologisk och samhällsrelevant reflektion från Svenska kyrkans sida, men också från andra samfund.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR