Hanteringen av begravningsfrågorna på nationell nivå är i dag otydligt och inte så effektiv som den borde vara. Om vi vill ta vårt ansvar gentemot våra medlemmar måste vi göra något åt både otydligheten och det dubbelarbete som förekommer.
Det är också alldeles onödigt. Det har mumlats i korridorerna länge, nästan 50 år för att säga som det är. En del har blivit bättre. Forna tiders motsättningar mellan å ena sidan Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbund (SKKF) och de organisationer som föregick förbundet och å andra sidan Arbetsgivarorganisationens företrädare Pastoratsförbundet finns inte längre, men det skaver ändå litet för ofta. Det är otydlighetens och dubbelarbetets fel.
De samtal om samverkan och arbetsfördelning vi fört har varit för tandlösa och klena. Det är dags att föra ett offentligt samtal om hur vi bäst fullgör våra olika uppdrag.

Det förslag jag lägger fram är detta:
•Kyrkomöte och kyrkostyrelse bör tydligare ta sitt ansvar för att företräda Svenska kyrkan gentemot riksdag, regering, myndigheter och organisationer också i begravningsfrågorna.
•Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation bör koncentrera sin kraft på att vara den starka och kompetenta arbetsgivarorganisation som kyrkan så väl behöver.
•Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbund (SKKF) bör vara branschorganisationen för kyrkogårdar och krematorier genom utbildning, utredning och rådgivning.
I SKKF:s arbete finns också landets största kyrkogårdsförvaltning, den i Stockholm, liksom Tranås och andra trossamfund än Svenska kyrkan. Inte minst Stockholm har en stor erfarenhet att tillföra arbetet.

Kyrkostyrelsen, Arbetsgivarorganisationen och SKKF har alla en hemläxa att göra.
Kyrkostyrelsen bör ge det principiella och intressebevakande arbetet med begravningsfrågorna en starkare plats. Organisation i församlingar, pastorat och samfälligheter fordrar vilja och medvetenhet både om Svenska kyrkans identitet som trossamfund och om den viktiga allmänna samhällsuppgift som begravningsverksamheten är. Det fordrar stor lyhördhet inför erfarenheterna från fältet.

Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation måste våga ta steget fullt ut för att bli den ännu mer specialiserade och kompetenta organisation som Svenska kyrkan behöver för arbetsgivarfrågorna i hela deras vidd – arbetsrätt, arbetsmiljö, personalrekrytering, kompetensutveckling, kollektivavtal, löner och andra anställningsvillkor – även inom begravningsverksamheten.
Vi i SKKF måste våga göra de ekonomiska och organisatoriska förändringar som bekräftar att organisationen är självständig och med full integritet, utan beroende och bindningar i affärsverksamhet.

Vi har förvisso en historia att vara stolta över. Det arbete som började i Eldbegängelserörelsen har vunnit allmän aktning. Den förankringen kan gärna leva vidare, men man får inte glömma att det har hunnit gå 54 år sedan organisationen öppnades för kyrkogårds- och krematorieförvaltningar och 28 år sedan den fick sitt nuvarande namn. I dag är den en modern branschorganisation.

Sören Ekström