När OS-elden hade tänts i Peking och den spektakulära invigningen var över i fredags, möttes världen av helt andra bilder. Ett våldsamt krig hade utbrutit i Georgien, det lilla landet som ligger inklämt mellan Turkiet och Ryssland.
Det är fortfarande svårt att få en klar bild av hur många döds­offer som krävts. Det talas om allt mellan 300 och flera tusen döda civila. Premiärminister Putin, som nyss vinkade så godmodigt från läktaren i Peking, anslog tonen när han anklagade Georgien för folkmord på sydossetierna. En av de två folkgrupper som står i centrum för konflikten.

Georgien, till ytan lika stort som republiken Irland, har sedan Sovjetunionens sammanbrott haft konstant problem med två utbrytarrepubliker. I Abchasien vid Svarta havet ledde ett blodigt inbördeskrig på 90-talet till 20 000 döda. I Sydossetien blev striderna mindre blodiga. Men spänningen och missnöjet har pyrt under ytan. Som en slarvigt släckt skogsbrand.
Ryssland har agerat fredsmäklare med egna trupper i området. Men ryssarna har också haft en egen agenda. Både Abchasien och Sydossetien vill hellre tillhöra den mäktige grannen i norr än Georgien, om de inte får egen självständighet.

Ryssland har svarat med att utfärda ryska pass till tiotusentals abchasier och sydossetier. I praktiken har de införlivat utbrytarregionernas folk och gjort dem till ryssar trots att de bor i ett annat land. Utan att Georgien kunnat lyfta ett finger för hindra det som pågått. De ryska ledarna har skaffat sig en egen ursäkt för det som nu sker. De hävdar att de bara skyddar sina egna medborgare.
Inte för att det diplomatiska finliret tycks spela någon större roll nu. Ryssland har drivit kriget precis så långt som de själva vill. Möjligen har omvärldens protester påverkat dem att göra halt nu.
Till tragiken hör att Georgiens ledare själva öppnade den våldets dammlucka de nu förtvivlat försöker stänga. Hela kriget har utvecklats till ett skolexempel på att det är lättare att starta en konflikt än att stoppa den.

Det är oklart vad den georgiska presidenten Michail Saakasjvili trodde sig kunna åstadkomma när han skickade in sina trupper i utbrytarrepubliken Syd­ossetien och lät granater och raketer regna över dess huvudstad Tschinvali. Kanske var det en övertro på de egna truppernas förmåga? Förhoppningar om en snabb och lättköpt seger?
Sällan har tilltron till militära maktmedel kommit på skam så snabbt. När ryssarna gick in på sydossetiernas sida vände krigslyckan totalt. Redan i måndags vädjade Georgien om vapenvila. Men först på tisdagen gav den ryske presidenten Dmitrij Medvedev order om eldupphör.
Den georgiska ledningens försök att kuva Sydossetien har fört landet till randen av en katastrof.  På mindre än en vecka har både Sydossetien och Abchasien glidit utom räckhåll för allt inflytande. Nu handlar det om Georgiens framtid, om hur de ska kunna bevara sitt politiska oberoende och en självständighet värd namnet.

Kriget i Georgien visar hur förrädisk lockelsen är att förlita sig på militär styrka. Och hur förödande konsekvenserna blir när krigets egen logik tar över. Halva den sydossetiska befolkningen är på flykt. I Georgien sprider sig oron och skräcken. Hatet och misstron ökar på alla sidor.
De långsiktiga effekterna av kriget i Georgien kan vi bara ana. Inget av det vi ser nu bådar särskilt gott för framtiden.

Dag Tuvelius