Men Aspebodas präst pratar också om kärlek, barmhärtighet och godhet. Hon vill ha mer om det i kyrkan, säger hon till Kyrkans Tidning och menar modigt att allt tal om synd, skuld, skam och blod inte hör hemma i en modern kyrka bland upplysta människor.

Och så upplyst och kärleksfullt är domkapitlet i Vätserås stift att man belönar henne med straff, med en prövotid på tre år. Jag gråter av skam över domkapitlet och biskop Söderberg. Orden och disciplin syns att vara viktigare än en dialog om kärlek i kyrkan. Vad är han rädd för?
Det upplevs som medeltida brutalitet när kyrkoherden i Falun inskränker sin prästs rätt till egen privat tid: "är du kallad av domkapitlet så kommer du. Är du enbent, så staplar du hit. Det är så det fungerar".
Sådan är personalvården som praktiseras. Det är i sanning skrämmande.

Så, alla präster i Västerås: slå en ring runt Aspebodakollegan. Slå en ring runt kärleken och godheten. Göm er inte fegt när nu sådan orätt inte drabbar er själva. Kräv tre års prövotid för domkapitlet och biskopen istället. Då kanske kyrkans ord om nåd, godhet, barmhärtighet får fler att känna sig behövda i och för kyrkan. Det är på tiden.

Arne Rönning
Leksand