Vi bejakar livet – de allra flesta av oss utgår från att det ska finnas organ om vi själva eller en nära anhörig skulle behöva det för att överleva eller för att få ett längre liv.
Men det omvända är uppenbarligen inte lika givet: min lever, njure eller mina lungor kan förlänga livet på någon annan. Den dag jag inte längre har någon nytta av dem.
Organdonation borde vara en självklarhet för de flesta av oss. Även för den som spontant är obekväm med tanken. 

Men i dag råder det brist på organ. Alltför få av oss har berättat för sina anhöriga eller fyllt i ett donationskort som ger klart besked. När jag dör får mina organ användas för transplantation!
Dessutom dör allt färre på ”rätt sätt”, framhåller Torbjörn Tännsjö på DN-debatt (9 augusti). Dels därför att läkare i dag oftare avbryter en meningslös behandling långt innan patienten är hjärndöd, dels därför att nya behandlingsformer leder till att människor som förr skulle ha blivit hjärndöda i dag räddas. 

Torbjörn Tännsjö efterlyser en lagändring. Personer som har en hopplös diagnos ska kunna få fortsatt intensivvård för att göra det möjligt att donera organen när och om patienten blir hjärndöd. Han vill också att sjukvården får ökade möjligheter att ta vara på organ när man avbryter intensivvård för att den bedöms som meningslös, och patienten avlider därför att hjärtat slutat att slå.
Torbjörn Tännsjö är inne på rätt spår.
Vi föreslår att man går ett steg längre. Utgå från att vi gett vårt medgivande till organtransplantation efter vår död, om vi inte uttryckligen sagt nej.
 Därför är det tid att tillsätta en ny transplantationsutredning. Med tydligt mål att anpassa lag-stiftningen till dagens behov och den medicinska utvecklingen.
På vägen kan kyrkan spela en aktiv roll, som debattör, och som arena för samtal om vårt förhållande till livet och döden, ur transplantationsperspektivet.

Ett mer udda förslag från Torbjörn Tännsjö är att levande personer som donerar en njure eller en lever ska kunna få betalt. Läkaren som genomför operation får ju bra betalt, så varför inte låta även donatorn tjäna en rejäl slant?
Men invändningen är uppenbar. Risken är överhängande att personer med dålig ekonomi eller stora skulder är de som i första hand lockas att sälja ett organ. Den fattiges organ blir en handelsvara.
Och varför ska bara levande personer få betalt? Den som donerar organ i samband med sin död skulle också kunna kräva ersättning, till sina efterlevande eller ett behjärtansvärt ändamål, när organen väl fått en prislapp.
Så skippa den idén.

En sak kan vi alla göra redan i dag. Berätta hur jag vill ha det för mina närmaste, ha ett donationskort i plånboken eller anmäla mig till Donationsregistret hos Socialstyrelsen.
Ibland handlar det inte heller bara om mig och min kropp. Några av mina bästa vänner började diskutera frågan en dag. För båda var det okej att ge bort sina egna organ. Men han kunde inte stå ut med tanken på att hennes organ gavs bort om hon dog först. För henne var det omvända inget problem.

Mindre än en vecka senare drabbades han utan förvarning av en hjärnblödning och förklarades hjärndöd efter några dagar. Mitt i hennes sorg och kaos fanns ett beslut som de hade hunnit prata igenom tillsammans. Hur osannolikt avlägset det än hade verkat bara en vecka tidigare.

Dag Tuvelius

Rekyl: Vi måste tala om donationer med våra närmaste

Min första kontakt med rödgröna donationskort var 1996. Alla hushåll fick brev från Socialstyrelsen tillsammans med reklam om fläskkotletter på ICA. Det tyckte jag var osmakligt. Sedan dess har jag funderat och är i dag positiv. Jag har vänner som har fått längre liv tack vare transplantation. Det är inte problemfritt, men har trots allt varit värdefullt.

Sverige är det sämsta landet i Europa på organdonation. Det ledande landet är Spanien. De har tre gånger fler donatorer per miljon invånare. Orsakerna till det är komplexa: lagstiftning, samordning och mentalitet hos befolkningen. Trots Sveriges kontroll av medborgare från vaggan till graven så saknas en rikstäckande organisation för donation.

Det är inte den kirurgiska kompetensen som fattas här utan donatorer. En förklaring till det är enligt Tännsjö lagstiftningen. En annan orsak är att många läkare inte känner till regelverket på området. Därutöver verkar det finnas brister i kommunikationen mellan läkare och anhöriga. Undersökningar har visat att trots att 87 procent är positiva, doneras endast hälften av ak-
tuella patienters organ efter samtal med anhöriga. Vi är alltså positiva till att donera vår egen kropp, men mindre villiga att fatta beslut åt andra. Detta kan i sin tur bero på att vi inte pratar om saken med våra närmaste.

En förändrad lagstiftning kan möjligen underlätta viss typ av donation. Men det löser varken problemet med bristande kunskap om rättsområdet eller vår egen oförmåga att berätta hur vi vill ha det.

Susanne Wigorts Yngvesson