Uppfattningen att Svenska kyrkan idag skall hålla sig fri från staten med dess maktapparat delar jag. Detsamma gäller alla andra frivilligorganisationer. Dessvärre saknas ofta självförtroendet i kyrkan.  Jag är till exempel förvånad över att statens aktuella planer på att sluta ett omfattande kontrakt med hela "civilsamhället" har diskuterats så lite. 
Partierna är folkrörelser där medlemmarna har gemensamma grunduppfattningar, i bästa fall också när det gäller kyrkosyn. De förfogar inte – som många verkar tro – över statens maktapparat men verkar med breda mål och har en mångfacetterad verksamhet.

Jag vill påstå att de centerpartister som väljs in i olika kyrkliga organ många gånger har en mer genomtänkt kyrkosyn än så kallat opolitiskt invalda. Få engagerar sig givetvis heller i kyrkan utan något slags personlig tro. Att de ofta förenar det med god praktisk kunskap om till exempel ekonomi och byggnadsfrågor borde inte vara någon nackdel.
En majoritet av väljarna röstade även i årets kyrkoval på de nomineringsgrupper, som är förankrade i politiska partier. Det hindar inte att högröstade isolationister – till synes utan respekt för denna majoritet – fortsatt gör sig breda. Om inte annat har de lyckats sätta stark prägel på bilden utåt av Svenska kyrkan. 
Vigselrätten vill många öppet göra sig av med. Många skulle även vilja att kyrkan blev av med ansvaret för begravningsplatserna.  Åtskilliga präster visar enligt en aktuell undersökning en förbluffande obenägenhet att ställa upp för vanliga kyrkliga förrättningar utanför kontorstid. Det höjs till och med röster för att kyrkan skall göra sig av med "museiverksamheten", vården av äldre kyrkor och andra delar av kulturarvet.

Sammanläggningen av församlingar fjärmar också många människor från sin kyrka.
Att antalet kyrkotillhöriga under sådana förutsättningar fortsätter att krympa är inte så konstigt. Utöver att dop och konfirmationer minskar begravs nu också allt fler utan någon kyrklig begravningsakt. 
Vilka kommer under sådana förhållanden att vilja betala kyrkans verksamhet?
Och känner inte kyrkans isolationister någon som helst skam för att medvetet hänvisa stora grupper  till andligt utanförskap med åtföljande otrygghet och rotlöshet? Skall dessa människor vara hänvisade till horoskop och nyandliga rörelser?

Bör inte Svenska kyrkan utöver en levande församlingsverksamhet längre verka för kristen kultur och kristen etik i samhället i stort (inom och utom Sverige). Skall kyrkan i religionsfrihetens namn kapitulera som Folkkyrka för andra trosuppfattningar och ateism? Bör den inte istället kämpa för sin sak? Dess missionerande verksamhet kan väl inte i längden inskränka sig till andefattiga annonskampanjer?
Om svaret inte är kapitulation krävs säkert att Svenska kyrkan samarbetar både med folk i de politiska partierna och medlemmar i andra folkrörelser. Människor i kyrkan, både präster och lekfolk, kan också göra en insats för kristna värden genom att söka medlemskap i partierna. Anmäl er även gärna som kandidater till riksdagen och olika fullmäktigeförsamlingar! 

Göran Johansson, centerpartist Varberg