Hoppas att partierna drabbas av ideologisk klarsyn

Jag har verkligen inte tänkt mig att de samhällspolitiska partierna skulle förbjudas delta i kyrkovalet – hur nu ett sådant förbud ens skulle vara möjligt att konstruera. Min förhoppning är att partierna själva ska drabbas av en ideologisk klarsyn och fråga sig vad de egentligen sysslar med. Hur kan ett sekulärt samhällsparti samtidigt driva kyrkopolitik i ett trossamfund? Man kan väl inte samtidigt vara sekulär och ha en evangelisk-luthersk bekännelse?

För mig är det största problemet med den samhällspolitiska kopplingen – direkt eller som ”obunden” grupp med samhällspolitiskt namn – att man ser de kyrkopolitiska frågorna ur ett samhällspolitiskt färgat perspektiv. En folkkyrka i vår tid ska självfallet ha en demokratisk organisation, men det är ett misstag att tro att ”i en folkkyrka är det folket, som har sista ordet och bestämmer”. Så är det i kommun och stat, men inte i församling och kyrkomöte.

Kyrkan är bunden av sin bekännelse, och det finns många frågor som rör ”tron, bekännelsen och läran” som det inte går att rösta om. En öppen folkkyrka som vår, som inte ställer några bekännelsekrav på sina förtroendevalda, måste därför ha präster, diakoner och biskopar som genom sin vigning är bundna till läran. Dessa ”överstepräster” som Karl-Eric Hansson lite föraktfullt säger i Kyrkans Tidning nummer 31/32-17 måste därför medverka i beslutsfattandet.

Det är just samverkan mellan exempelvis kyrkoråd och kyrkoherde som är typisk för Svenska kyrkan, och som vi brukar beskriva som ”den dubbla ansvarslinjen” eller ”den gemensamma ansvarslinjen”.

Som förtroendevalda har vi alltså del i ansvaret för församlingens gudstjänst, undervisning, diakoni och mission, inte bara för pengar, byggnader, personal och begravningsväsende. Det är ju det som gör uppdraget som kyrkopolitiker så spännande, stort och ansvarsfullt!